Om hederskultur, kvinnoförtryck och rasism

fredag 17 juli 2015

Det började så klart inte med Zeliha Daglis text på Aftonbladet. Olika sorters patriarkalt förtryck där män utövar makt över kvinnors klädsel, uppträdande och sexualitet har förekommit i Sverige sedan urminnes tider. Även det som idag kallas "hedersförtryck", att kollektivet med våld och hot kontrollerar eller bestraffar kvinnors sexualitet för att bevara släktens "heder", har länge varit en del av svensk kultur. I takt med att samhället har moderniserats och sekulariserats, och i takt med att kvinnans ställning har stärkts genom ett målmedvetet och statligt sanktionerat jämställdhetsarbete, så har dock just den aspekten av patriarkalt förtryck pressats tillbaka och i princip försvunnit i vårt majoritetssamhälle. Dock har en ökad invandring ifrån områden med mer traditionella och konservativa värderingar fört tillbaka hederskulturen till delar av det svenska samhället.

Det Zeliha, och kanske främst Amineh Kakabaveh (grundare och ordförande för "Varken hora eller kuvad") har gjort är två saker. De har påmint om ett förtryck som är speciellt närvarande i våra segregerade förortsmiljöer och som är lätt att missa om man inte själv lever med det, och de har signalerat att utvecklingen går åt fel håll.

Zelihas och Aminehs berättelser är så klart inte hela bilden av hur kvinnor och flickor har det i marginaliserade förorter. Många upplever inget som helst förtryck, utan snarare en större känsla av tillhörighet och gemenskap än i övriga samhället. De har inte heller kommit med några nyheter för alla de goda krafter som arbetar med jämställdhetsfrågor i olika segregerade miljöer. Men de har lyckats lyfta frågan till att just nu uppmärksammas och debatteras nationellt. Gott så, vi behöver en diskussion om hur vi skall säkerställa att man åtnjuter samma frihet ifrån förtryck oavsett var i Sverige man bor eller vilken familj man föds in i.

Den efterföljande debatten har dock inte främst handlat om det, utan om vilket av två synsätt som skall ha tolkningsföreträde. Mot Kakabavehs och Daglis beskrivning av ett specifikt kvinnoförtryck i segregerade miljöer som beror på närvaron av kulturellt och religiöst konservativa krafter ställs ett relativistiskt perspektiv där kvinnoförtrycket är samma överallt. I den kontexten blir Kakabaveh och Dagli, trots att de har invandrarbakgrund och har bott och verkat årtionden i den "förort" de beskriver, till någon sorts nykoloniala rasister. Den linjen, som till mångas förskräckelse även har företrätts av Vänsterpartiets partiledning (om än på ett luddigt och insinuant sätt), fick dock en hårt bakslag då en stor del av Sveriges kvinnorörelse satte ned foten och konstaterade att "Förorten behöver en feministisk politik".

I en av de mest läsvärda texterna i det här hett debatterade ämnet, "Kvinnors rätt väger lätt mot brinnande bilar", beskriver Federico Moreno och Meli Petersson Ellafi, som intervjuat ett antal personer i bland annat Husby, hedersförtrycket och det självklara faktum att det inte är samma sak på Lidingö som i Husby. Moreno och Petersson Ellafi är dock medvetna om att ämnet är känsligt. De skriver:

"Det finns en irritation bland många invånare i miljonprogrammen, en trötthet på att ständigt bli utpekade för samhällets misslyckanden. Men det finns också en acceptans för att en del kvinnor lever under ett förtryck som man inte hade accepterat på andra håll. Kampen mot rasism och för miljonprogrammen får ofta gå före kvinnors liv och frihet.

Som journalist blir man ombedd att tänka på det rådande politiska klimatet, att inte ge rasisterna vatten på sin kvarn. På så sätt bildas en ohelig allians mellan antirasister, förortsaktivister och kvinnoförtryckare."

Dessa meningar sammanfattar väl varför ledningen för Vänsterpartiet och många andra i olika vänster- och förortsrörelser hamnar så fel. Man verkar inte ha lärt sig någonting av de misstag som har gjorts när hedersvåldet började uppmärksammas i Sverige. Ivern att inte stämpla vissa folkgrupper på ett negativt sätt ledde till att själva termen påstods vara rasistisk och problemen sopades under mattan. Det är misstag som har kostat mycket lidande, och kanske även liv.

Det finns absolut anledning att vara vaksam mot rasistiska och muslimfientliga generaliseringar när frågor som hederskultur och kulturellt eller religiöst konservativt förtryck diskuteras. Dels för att det finns gott om fördomar mot de människor med utländsk bakgrund som bor i våra segregerade förorter, och dels för att just muslimer är måltavlan för en stor del av den breda främlingsfientliga och högerpopulistiska rörelse som sveper igenom Europa idag. Men det innebär inte att man kan blunda för problem med exempelvis kvinnoförtryckande inslag i religiösa eller kulturella sammanhang. Och att relativisera bort problemen genom att hävda att det är samma kvinnoförtryck på Lidingö som i Husby är att blunda för de specifika problem som finns i exempelvis Husby.

För att komma vidare i den här debatten så måste vi klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är när man fastnar i en statisk världsbild, där man har valt på vems "sida" man står, vem som är förtryckare och vem som är förtryckt, som det blir fel hela tiden. Ett exempel är när den feministiska gruppen "Femen" gjorde en aktion i Stockholmsmoskén. I en svensk kontext är muslimer "de utsatta", och aktionen väckte vrede för att den "sparkade neråt" och stämplades som rasistisk. Den ledande aktivisten, Aliaa Elmahdy, var dock egyptiska, och hade blivit utsatt för mängder av dödshot i hemlandet på grund av sin kamp mot religiöst förtryck. I hennes egyptiska kontext, där det Muslimska Brödraskapet styrde, var aktionen snarare riktad mot den absoluta makten. På liknande sätt gör kvinnor som protesterar mot konservativa religiösa värderingar i sin närmiljö motstånd mot strukturer som har makt lokalt (i släkten, närsamhället, med mera), även om dessa strukturer kan vara marginaliserade på nationell nivå.

Sen kan inte frågor om vilken grupp som anses vara i strukturellt underläge få företräde över frågor om exempelvis rätten till frihet ifrån förtryck eller rätten att bli behandlad lika oavsett kön eller sexuell läggning. Och det kräver mer än läpparnas bekännelse, det kräver också att man vågar påpeka och prata om missförhållanden och kränkningar på ett faktabaserat sätt. Även om den diskussionen riskerar att användas för att sprida fördomar mot utsatta grupper. Man kan till exempel inte underlåta att nämna folkrättsbrott som begås av staten Israel även om man vet att den diskussionen riskerar att leda till ökad antisemitism i vissa grupper. Och man kan inte undvika att diskutera kvinnofientliga attityder i vissa församlingar eller förorter även om det riskerar att spä på muslimfientlighet eller fördomar mot "förortsbor".

För den del av vänstern som har grävt ned hälarna i att försvara mot allt som kan anses kritisera eller försämra bilden av någon av de (för fördomar och diskriminering) utsatta grupper som de ser sig som representanter för (muslimer, "förortsbor", etc) så tror jag att det behövs både en mer dynamisk maktanalys och en återgång till att fokusera mer på faktiska förhållanden och förbättringar än på att kämpa om tolkningsföreträden eller bilder av verkligheten.

Det utförs så klart en massa viktigt demokrati- och jämställdhetsarbete av olika lokalt förankrade vänsterrörelser i våra segregerade förorter. Men den irritation och känsla av att vara kränkt av majoritetssamhället (och inte minst media) som Moreno och Petersson Ellafi beskriver gör att många utåt fokuserar mer på att förklara att det minsann inte finns några problem förutom bilden av förorten/muslimer/invandrare. Och gör det ändå det, så beror det enbart på samhällets brister/klass och aldrig på (sub)kulturella/religiösa faktorer. Kritik mot exempelvis konservativa kvinnoförtryckande värderingar blir i den polariserade världsbilden ett uttryck för rasism, hur välbelagda förekomsten av dylika normer i traditionella, och speciellt då religiösa, miljöer än är. Även när kritiken kommer ifrån debattörer med extremt stor trovärdighet som Kakabaveh och Dagli.

Så vad är vägen framåt? Visst behövs det sociala satsningar i våra mest utsatta och segregerade förorter. Social marginalisering och ett samhälle som drar sig undan ökar inflytandet och lockelsen hos alternativa auktoriteter, som exempelvis religiösa och kulturella sammanhang. Detta gäller så klart både de moderata och de mer extrema. Grunden till vårt sekulära samhälle med starka rättigheter för individen är just en stark stat som minskar behovet av att känna tillhörighet till en klan eller en församling. Vi behöver även bli bättre på att stödja lokalt demokratiarbete i de här förorterna, och inte minst då vad gäller kvinnorörelsen. Förtryckta kvinnor behöver få en egen röst och få äga sin egen problemformulering, och det kräver närvaro av starka, lokalt förankrade föreningar.

Vi behöver dock också ta tag direkt i värderingsfrågorna. Kvinnorörelsen med Kakabaveh i spetsen krävde en översyn av stödet till religiösa samfund så att inte staten är med och finansierar kvinnoförtryckande miljöer. Det är ett ytterst rimligt krav. Skall man få statligt stöd så bör det ställas samma minimikrav vad gäller syn på mänskliga rättigheter på religiösa samfund som på vilken annan förening som helst. Det inkluderar även nolltolerans för diskriminering av hbtq-personer.

Vi kan överhuvudtaget aldrig tillåta oss att ha dubbla måttstockar för vilka värderingar vi stöder, försvarar eller accepterar. Här behövs en mer öppen och kritisk diskussion fokuserad på specifika värderingar, inte på en viss religion (islam) eller på en viss folkgrupp. Kulturella traditioner eller religiösa skrifter kan aldrig någonsin motivera något sorts undantag för vad som anses vara ok. Att tillåta det är att sälja ut några människors, exempelvis kvinnors eller homosexuellas, rättigheter bara för att de tillhör en viss religiös eller etnisk grupp. Det i sig är rasistiskt.

5 kommentarer:

Unknown 17 juli 2015 19:22  

Res er för Louise Andersson Bodin

https://www.youtube.com/watch?v=ymhmZrXWcGg

Unknown 17 juli 2015 19:22  

Res er för Louise Andersson Bodin

https://www.youtube.com/watch?v=ymhmZrXWcGg

Aktieingenjören 18 juli 2015 10:50  

Kan inte säga annat än att jag håller med och det glädjer mig att någon som är så insatt, öppensinnad och engagerad sätter ned foten för kvinnors rättigheter. Dubbla måttstockar är bland det värsta jag kan tänka mig i ett rättssamhälle och kan aldrig vara hållbart i längden.

Anonym,  18 juli 2015 11:14  

Oförmågan hos de etablerade partier att tala om verkligheten så som den är, gör att Sverigedemokraterna växer och kommer fortsätta växa.

Samtidigt är samma strutsmentalitet ett stort samhällsproblem, extrema religiösa men även kriminella krafter tillåts etablera sig och ta över det maktvakuum som det offentliga samhälle lämnat i olika områden här i Sverige.

Har själv känt av dessa krafter och jag och mor till mina barn som är av Persisk härkomst och som konverterat till kristendomen, valde att lämna det område och flytta till mer svenskt område så hon inte riskerade problem. Hennes åsikt är att Sverige överger kristendomen men samtidigt tillåter mer islamskt samhälle. Något som hon flydde från i och med flytten från Iran.

Man får vara försiktig att tala om att hon konverterat i dagens Sverige, hotet är verkligt för fd muslimer.

Ett problem som absolut inte får talas om i offentligt ljus.

Rickard.

Lars 12 februari 2017 09:25  

Såg bilder där du umgås med Islamisten Kaplan.
Men så slog det mig att du är miljöpartist och så blev det inte konstigt längre.
Islamister i MP är ju inget man reagerar på längre.

Skicka en kommentar