Miljöpartiet i Solna

Ni som bor i Solna, besök gärna Miljöpartiet de gröna i Solna på Facebook. Här kan man läsa om hotet mot Råstasjön och dess unika biologiska mångfald, behovet av att rusta upp skolgårdarna i Solna och mycket annat.

Om man är nyfiken på miljöpartiets politik i Solna, så kan man även gå in direkt på vår hemsida eller på vår blogg eller följa på Twitter eller Instagram.

Alliansen/moderaterna har styrt Solna länge nu. De senaste åren har det duggat tätt med korruptionsskandaler och man har plöjt ner pengar och prestige i bland annat Friends Arena och projektet att bygga på strandskyddat områden kring Råstasjön. Samtidigt har skolgårdar förfallit och barngrupper vuxit (det senaste genom en medveten strategi). Jag hoppas att vi i mp Solna, med Susanne Nordling i spetsen, får chansen att vara med och göra Solna mänskligare och grönare efter valet.

Read more...

Valrörelse och kandidaturer

Nu är det valrörelse. Det viktigaste för mig är att vi får en ny regering där man tar miljöfrågorna, som jag ser som ödesfrågor, på mycket större allvar och där man satsar mycket mer på välfärden.

Mina erfarenheter ifrån polisjobbet är att alla delar av det gemensamma är underfinansierade. Vård (speciellt psykvård), socialtjänst, skola/barnomsorg, fritidsverksamhet, äldrevård och polis. Det är inte värdigt, och i många fall är det även oekonomiskt. Man sparar enorma summor på att satsa tillräckligt för att kunna hantera både akuta problem och arbeta förebyggande, speciellt när det gäller barn och unga. Men med konstant resursbrist måste man prioritera att hålla näsan över vattenytan och släcka bränder. Dessutom verkar pengarna aldrig räcka till drägliga löner för dem som jobbar med att hjälpa människor.

Jag har valt att engagera mig i Miljöpartiet de gröna för att jag tror att det är den politiska kraft som bäst klarar av att ta ansvar på både kort och framför allt lång sikt. De "tre solidariteterna" är den vackraste politiska filosofi jag känner till:

solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
solidaritet med kommande generationer
solidaritet med världens alla människor

Jag delar långt ifrån alla partiets ståndpunkter, men det finns en massa klokskap och ärlig idealism hos de miljöpartister jag har träffat på. Jag är stolt över att nu vara en del av den gröna rörelsen.

För egen del innebär valet att jag kandiderar på två listor. Dels till riksdagen på plats 19 i Stockholms Läns valkrets. Det är långt ner på listan, och absolut inte en valbar plats. Jag kommer inte att personvalskampanja något och räknar självklart med att jag inte kommer att komma in, men om några av er vill kryssa mig så skulle det så klart ändå vara väldigt trevligt och uppskattat. Jag har numera (liksom tusentals andra) en kandidatprofil på SVT valpejl där man kan ta reda på lite mer om vad jag tycker. Eller så kan man läsa några av alla de texter jag har skrivit på bloggarna eller olika debattsidor, de ger nog en mycket bredare och djupare bild av mig.

Sen kandiderar jag även till kommunfullmäktige i Solna, där på plats sex på listan och med en hyfsat stor chans att komma in. Jag tror verkligen att Miljöpartiet de gröna i Solna skulle kunna göra Solna till en öppnare/hederligare, miljövänligare, mänskligare och bättre kommun att leva och verka i. Jag hoppas kunna dra mitt strå till stacken för att göra att det blir så. 

Read more...

Om de romska tiggarna ifrån Rumänien

Då jag var i Bukarest med Gaypolisföreningen för att delta i Prideparaden där och för att prata med den rumänska polisen om hbtq-rättigheter så tog jag även chansen att försöka få till samtal med rumänska romer, och gärna företrädare för någon organisation som arbetar med romska frågor. Jag fick kontakt med Florin Botonogu och Valeriu Nicolae,  både rumänska romer som arbetar för Center for Roma and Minority Issues i Bukarest.

Efter mötena och samtalen med Florin och Valeriu så kände jag behovet att få ordning på mina tankar kring det här med de tiggande rumänerna i våra städer. Det ledde till att jag skrev två texter. En av dem, den som fokuserade på hur vi bäst kan hjälpa de romska tiggarna, har publicerats på SVT Opinion för några dagar sedan i samband med att en moderat riksdagsledamot på DN Debatt hade argumenterat för ett förbud för tiggeri.  

Självklart behöver vi göra vad vi kan för att de fattiga rumäner som är här och tigger får det så drägligt som möjligt, exempelvis genom olika sorters "tak över huvudet" garantier. Men det allra viktigaste är att komma åt de strukturella problem med rasism/diskriminering och fattigdom/utanförskap som ligger bakom problemen. De är betydligt större i Rumänien än i Sverige, men de finns även här.

Den andra, som handlade om våra reaktioner på tiggeriet och hur de påverkar vårt samhälle, skrev jag efter en kontakt med DN Debatt om ett svar på Magnussons text om att förbjuda tiggeri. Detta då hon specifikt nämnde att tiggarna var "provocerande". DN ändrade sig dock när de såg att jag hade publicerat den första texten på SVT, så det blev Nyheter24 istället.

Den andra texten kortades ner ifrån en lite spretigare och längre text om hur vi påverkas av att ha fattiga EU-migranter som tigger i vårt samhälle. Den oredigerade versionen följer nedan:

Vi är vana vid att se Sverige som ett land där ingen lever i extrem fattigdom. Visst, det finns ensamstående mammor som inte har råd att skicka sina barn med på skolresor eller idrottsdagar om dessa innebär utgifter, pensionärer för vilka rabattkuponger är närmast nödvändiga för att få ihop inköpen och arbetslösa som har svårt att ta sig till den där arbetsmarknadspolitiska åtgärden för att kollektivtrafiken är för dyr. Men de har tak över huvudet, och mat att äta. Och jo, vi vet att inte alla har det heller, att det alltid har funnits hemlösa som sover på gatan även i vårt folkhem, men vi utgår ändå ifrån att de får sitt socialbidrag eller sin förtidspension, att den uppenbara misären mer är en konsekvens av missbruk och psykisk ohälsa än av brist på pengar. Deras sporadiska närvaro i gatubilden ställer inga krav på oss, de är myndigheternas ansvar och problem.

Men sedan några år tillbaka har situationen förändrats. Plötsligt kan man knappt röra sig på gator och torg utan att träffa på tiggare. Och deras närvaro vädjar till oss, ibland på ett direkt och påträngande sätt, men oftast indirekt, passivt, genom en nedsänkt blick och en höjd skylt som vi upplever håller oss ansvariga för att ett sjukt barn inte får mat att äta eller medicinen det behöver om vi inte ger en slant. Vi ser fattigdomen, men kan inte skjuta ifrån oss de uppenbara behoven genom att mentalt hänvisa till sociala myndigheter. Det blir besvärligt.

Vi vet så klart att den utsatthet som tiggarna lever med är utbredd och vanlig i stora delar av världen, men den insikten är lätt att hålla borta så länge vi bara varseblir misären på TV-program och i nyhetsartiklar. Det är nog därför som många av oss så starkt ogillar att behöva möta dem i vår vardag. De blir en påminnelse om en annan verklighet utanför vår relativt välmående bubbla, en verklighet som vi gärna vill förtränga och absolut inte ta ansvar för.

Att lägga några mynt eller en sedel i en tiggares utsträckta bössa är att göra något. Visst kan pengar, främst till väl fungerande frivilligorganisationer, vara ett bra sätt att hjälpa på, men den största påverkan på andra människors livsvillkor har vi normalt inte genom det vi skänker utan genom det liv vi lever. Det vi bidrar till, i det lilla och i det stora, varje dag vi går till jobbet, de eventuella ideella engagemang vi tar oss tid för, hur och vad vi konsumerar, vad vi röstar på etcetera. Om företaget man arbetar för tillverkar trampminor, om man köper kläder som producerats under slavliknande villkor och mat vars produktion inneburit förstörelse av värdefulla ekosystem, om man röstar fram partier som bidrar till att upprätthålla en världsordning där de priviligierades rikedom blir på bekostnad av att andra hålls kvar i fattigdom, eller som pekar ut vissa grupper som oönskade baserat på exempelvis etnicitet eller sexuell läggning, så gör den där sedeln i bössan ganska liten skillnad.

Det viktigaste i mötet med tiggaren är egentligen inte om man ger eller inte ger, utan hur man ser på människan som tigger. Vi har redan aldeles för lätt att, oftast omedvetet, avhumanisera de människor som har det svårt i andra länder, och än mer på andra kontinenter. Ju längre ifrån och ju mindre lika ”oss” de är, desto lättare blir det. Det är en av de faktorer som gör att vi genom arbete och konsumtion kan fortsätta att bidra till att människor råkar illa ut. Men när vi vänjer oss vid att även avhumanisera människor mitt ibland oss, människor som vi möter på gatan, så riskerar något av det som ändå fortfarande till stor del håller ihop vårt samhälle att gå sönder.

Människor mår sämre i ojämlika samhällen. Förutom att sträva efter att hjälpa dem som har det dåligt och på så sätt minska klyftorna, så behöver vi också lära oss att hantera möten med fattiga människor utan att medvetet eller omedvetet distansera oss ifrån deras fattigdom eller utsatthet genom att nedvärdera deras människovärde. När vi börjar hantera obehaget som tiggarna väcker hos oss genom att prata om kriminalisering, titta bort, irriterat skuldbelägga de utsatta genom att ta fasta på varje gång vi hört om tiggare som varit friskare eller rikare än de gav sken av, som har lurats eller stulit, och sedan stämpla ut hela gruppen, så är vi inne på en farlig väg. Hur drabbar det dem som redan är utsatta? Vad gör det med oss som individer, med vårt samhälle, när vi har börjat kategorisera människor som själva inte har gjort någon illa i dem som förtjänar vår empati och dem som inte gör det? Vilken blir nästa grupp att drabbas?

Utmaningen att i en globaliserad värld ta ansvar för hur anonyma människor långt bort påverkas av hur vi lever är en av de viktigaste och svåraste vi har. För empati fungerar så mycket lättare och naturligare på nära håll, inför människor man har framför sig. Men när den inte ens fungerar där är vi inne på en farlig väg. Om vi när vi möter tiggare istället för att se människor värda respekt tittar bort, rynkar på näsan, och misstänkliggör utsattheten, så påverkar det inte bara dem, utan även oss. Det finns något sorts vägskäl i det där mötet som egentligen inte handlar om huruvida man ger eller ej, utan mer om hur ens människosyn påverkas. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi gör vad vi kan för att påverkan skall ske mot mer empati och ett större gemensamt ansvarstagande för dem som har det svårt i världen och inte mot ett samhälle där vi vänjer oss vid att tänka att vissa sorters människor inte ens förtjänar vår omtanke när de finns mitt ibland oss.  

Read more...

Kamp för rimliga polislöner

Jag har under det senaste året på olika sätt försökt lyfta frågan om de på tok för låga polislönerna. De är inte bara ett problem för oss som jobbar som poliser, utan i förlängningen för hela rättssystemet. 21300 är inte bara en usel ingångslön, med tanke på hur vårt lönesystem ser ut så blir det även en tvångströja som trycker ner både individen och kollektivets löner genom hela karriären.

Jag har fått bra stöd för mina åsikter här på Facebook. Nu finns möjligheten att också stötta oss ute i det verkliga livet . Den 24e augusti, mellan 14 och 16, så arrangerar Polisförbundet en manifestation i Kungsträdgården för drägliga polislöner. Alla är välkomna! Ni som håller med oss i sak och befinner er i Stockholm på söndag nästa vecka, kom förbi Kungsan och slut upp med oss. Ert stöd är värdefullt!

Som bakgrund till manifestationen länkar jag nedan ett antal texter som jag har skrivit på temat:

I Expressen om att polisens löner kan bli en fara för rättsstaten

På Polisförbundet i Stockholms sida Blåljus om vad vi kan göra för att försöka få upp polislönerna

På Blåljus om frustrationen i bland annat Västerort och vad både facket och medarbetarna behöver tänka på för att inte ilskan skall riktas åt fel håll

Jag har även deltagit i ett samtal i P1-morgon om de låga polislönerna och frustrationen hos kåren

Förutom skrivandet så har jag i samarbete med Facebooksidan "Ingen polis under 25000" tagit fram en namninsamling där man som polis kan skriva upp sig för att markera att man överväger att sluta på grund av de usla lönerna. Den har bland annat uppmärksammats av Aftonbladet.

Nedan följer en text som är publicerad på den aktuella Facebooksidan:

Vid årsskiftet satte två nyheter polisens löneutveckling i perspektiv. Dels kom en undersökning som konstaterade att poliser har haft den sämsta löneutvecklingen av alla yrkeskårer (förutom militärer) under det senaste decenniet. Dels fick fackförbundet Tull-Kust igenom ett nytt avtal där en utbildad tjänsteman efter ett år är garanterad en lön på 25 000 kronor, en miniminivå som dessutom kommer att indexuppräknas. Det har sällan varit så tydligt hur uselt betalt Sveriges poliser får, och detta samtidigt som yrket blir allt mer komplext och poliskåren allt mer välutbildad.

Polisförbundet driver lönefrågan hårt, men trots det halkar våra löner efter allt mer för varje avtalsrörelse. Det beror inte på brist på kompetens hos våra förtroendevalda eller förhandlare, utan på att de i mångt och mycket för en ojämn kamp där man saknar verktyg att driva igenom sina krav, speciellt då vi är bundna till fredsplikt av avtal på högre nivå. Nyligen strandade förhandlingarna slutgiltigt efter att motparten vägrat att gå med på de ytterst rimliga krav som Polisförbundet ställde. En motpart där pressen uppifrån på Rikspolisstyrelsen (RPS) att hålla ned polislönerna har blivit allt tydligare. Om vi inte kämpar emot så kommer även denna lönerörelse att bli ett led i att befästa polis som ett låglöneyrke, vilket baserat på en del yttranden ifrån justitieministern verkar vara helt i linje med vad Regeringen önskar.

Det allra viktigast är tveklöst att få till en lägstalön som knuffar upp resten av löneskalan och frigör medel för att alla skall få bättre löneutveckling. Det är också det krav som Polisförbundet har drivit hårdast i förhandlingarna, att ingen polis skall tjäna under 25 000. Tack vare kampanjen ”Vad är det värt” och att enskilda kollegor har bildat opinion i lönefrågan, exempelvis Sophia Willanders strålande text ”Jag förtjänar bättre” i Aftonbladet, så lyckades Polisförbundet sätta press på RPS. Det ledde till att man gick ifrån ett skambud till ett erbjudande som skulle innebära att minimilönen under avtalsperioden faktiskt skulle nå 25 000. Att Arbetsgivarverket sedan gick in och stoppade överenskommelsen visar bara att vi behöver driva våra krav ännu hårdare. Inte bara RPS, utan även våra politiker, behöver hållas ansvariga för att våra löner hålls kvar på en nivå som hotar att helt urholka statusen på polisyrket och därigenom även hela rättsväsendet.

Den förste januari 2015 kommer alla poliser att anställas i den nybildade (sammanslagna) polismyndigheten. Eftersom det innebär en ny arbetsgivare så kommer alla poliser att få ett brev hemskickat som man kan skriva på om man inte vill följa med över till den nya myndigheten. Om tillräckligt många av oss samlas kring möjligheten att använda det brevet som ett verktyg, så skulle det kunna bli ett kraftfullt vapen i förhandlingarna. Tack vare den här sidan finns det nu ett upprop där man som polis kan kräva att ingen av oss skall tjäna under 25 000 kronor. Uppropet innebär också en markering att vi som skriver under överväger möjligheten att använda övergången till en ny myndighet som ett påtryckningsmedel mot våra motparter i förhandlingen. Jag hoppas att så många av oss som möjligt skriver under detta upprop. Når vi en kritisk massa och är tillräckligt arga så skulle uppropet kunna användas för att koordinerat ”hota” med att gemensamt skriva på det brev som innnebär att vi inte följer med in i den nya myndigheten. Om många tusen poliser enade skulle säga att vi lämnar om vi inte får den minimilön på 25000 som vi kräver, så skulle polisledningen i praktiken tvingas att acceptera de krav vi ställer, eller behöva ta ansvar för att polisverksamheten i Sverige raseras vilket inte är ett alternativ. Blir vi för få, vilket som det ser ut på sidan nu verkar bli fallet, så har det inte kostat oss något, och varje underskrift visar att många poliser överväger att lämna på grund av de usla lönerna. På så sätt kan vi också bidra till en opinionsbildning som Polisförbundet har nytta av i förhandlingarna.

Vi har allmänheten med oss vad gäller våra krav på skäliga löner, och de flesta som är insatta i polisfrågor förstår att en underbetald polis på sikt riskerar att försvaga hela rättssystemet. Vi måste dock driva frågan på ett rakt, hederligt och korrekt sätt, både för att det är rätt och för att allmänhetens förtroende är vårt starkaste vapen i kampen för drägliga villkor.

Det är nu, när vi alla är förbannade, när vi fortfarande har tid och möjlighet att stå upp för vårt yrkes status och framtid, som vi måste agera. I höst kan tåget till viss del ha gått. Polisförbundet gör allt de kan, och utan våra fackliga ledare och förhandlare så har vi ingen möjlighet att nå bättre villkor. Men vi behöver visa att de har kampvilliga och orädda medlemmar både bakom sig och i vissa lägen även framför sig, annars är de chanslösa. 25 000 från start!

Martin Marmgren.

Read more...