Värderingar grundläggande i polisarbete

Polisen fick för ett par år sedan en "nationell värdegrund" bestående av orden "engagerade, effektiva & tillgängliga". Bra ord, alla tre, men de kanske inte säger så mycket? Just värdegrund, och värderingar tror jag dock är helt grundläggande för polisarbete.

Som det ser ut idag så styrs polisen av "resultat" (NPM, New Public Management). Det som fäller eller öppnar för befordringar och löneförhöjningar igenom hela hierarkin upp till rikspolischef är att leverera bra siffror. Siffrorna säger i sin tur relativt lite om vilken samhällsnytta man har gjort, och inte ett skvatt om hur man har hanterat de mjuka bitarna, hur man har bemött människor, etc. Statistiken bryr sig inte heller om huruvida man exempelvis räddar livet på ett relationsvåldsoffer eller en självmordskandidat. Det är väldigt tydligt att på de enheter där statistiken inte dominerar beslutsfattandet så fattas vid prioritering och ledning av arbetet i mycket högre grad beslut baserat på etiska avgöranden om samhällsnytta och enskildas behov.

Jag tror att man behöver lyfta fram hur viktig den "etiska kompassen" är i allt polisarbete. Det gäller så väl då utryckningspoliser åker på larm som då utredare hanterar brottsoffer, och det har inte enbart med att vara effektiv, engagerad och tillgänglig att göra. Hanteringen av de människor man möter i yrket är central, och den hamnar i skymundan i en verksamhet som blir allt för "resultatstyrd", speciellt eftersom man lider av en konstant resursbrist. En så enkel sak som att på ett förståeligt sätt förklara varför en brottsutredning blev nedlagd eller varför man tyvärr måste lägga angelägna ärenden på hög när ingen har tid att ta i dem skulle minska risken att ett brottsoffer känner sig kränkt även av polisen. Inte minst då chefer fattar beslut om inriktningar och prioriteringar (och även i behandlingen av den egna personalen) är den etiska kompassen viktig. Beslut enbart grundade på att producera av överordnade efterfrågade resultat/siffror gör att samhällsnytta och medborgarperspektiv kommer i skymundan.  Dessutom, om man har personal som arbetar för att de känner att det de gör är rätt och meningsfullt, så minskar behovet av att försöka mäta och kontrollera i detalj. Ett skräckexempel på hur det kan sluta då man kombinerar mät/resultathets och bristande etisk kompass finns i den här videon ifrån New York (med reservation för att jag inte har gjort någon källkontroll av filmen).

Polisförbundet har också, under Lena Nitz ledning, flera gånger tagit upp frågan om att etik och värderingar behöver lyftas fram i polisarbetet, senast här. Alla försök att få till stånd en diskussion med rikspolisstyrelsen om ämnet har dock mötts av kalla handen..

Visst behöver polisverksamhet granskas och följas upp. Statistik, rätt använd, kan ge kunskap som man kan nyttja för att utveckla verksamheten. Tyvärr saknas mognaden för att hantera statistiken på rätt sätt i dagens polis-Sverige.

Vad gäller granskning, så finns det mycket bättre sätt att utvärdera och utveckla polisverksamhet än med stapeldiagram. En sak som jag själv flera gånger har tagit upp som ett bra verktyg för att få en bättre polisverksamhet i Sverige, är en extern granskande myndighet (likt Skolinspektionen). En kunnig och professionell granskning som riktar in sig på hur och med vad polisen jobbar/strukturella frågor skulle kunna vara en utmärkt motpart för att komma åt avarter av "pinnjakt" eller arbetsmetoder som är onödigt kränkande. I det förslag för ny organisation av polisen som kom kom nyligen, så finns en sådan myndighet med (inrättas den förste januari 2015). Jag hoppas att den får ett brett mandat.

Read more...

Tips om hur polisen skall bli bättre

I kölvattnet efter Quetzalas krönika på Nyheter24 och mitt svar på Aftonbladet Debatt så har Quetzala lagt upp en lista skriven av Tomas Hemstad med tips till polisen på sin blogg. Hemstad börjar tyvärr med att på sedvanligt sätt polarisera genom att hävda att jag tror att polishat enbart beror på hatpropaganda och nidbilder. Det stämmer så klart inte, vad jag har sagt är att hatpropaganda bidrar till polishat, vilket är något helt annat. Vad gäller listan, så innehåller den visserligen inget nytt, men samlar dock flera punkter som är värda att diskutera, fundera över, och dra lärdomar ifrån. Jag går igenom min syn på dem nedan:

1. Bryt mot kårandan. Om fler poliser vågade uttala sig kritiskt mot kollegor som begått övertramp ökar också förtroendet för polisen. Om rötäggen är få, måste andra poliser visa att de inte stödjer deras agerande.

Jag håller i grunden helt med Hemstad om detta. Det finns en tendens hos många poliser att alltid slå ifrån sig och gå i försvarsställning då en kollega kritiseras. Det behöver vi göra upp med. Jag skrev själv en krönika på Stockholmsfackets websida Blåljus i precis det temat. Poliser i allmänhet behöver vara mer mottagliga/öppna för att en kollega som kritiseras faktiskt kan ha gjort fel. Att vi sedan skall gå ut och offentligt kritisera kollegan som för tillfället kölhalas i media är dock inte lika självklart för mig. I vissa fall, då det gäller tillräckligt stora övertramp, så må det vara motiverat. Jag tror i så fall att det generellt sätt är bättre att ta avstånd ifrån en handling än en person. Man måste dock också vara medveten om att kritiken ibland baseras på ett ensidigt eller vinklat perspektiv. Och det måste finnas utrymme för en viss förståelse och lojalitet emellan kollegor. Men absolut behöver vi bli bättre på att ta avstånd ifrån övertrampen!

2. Lär er kommunicera med massmedia. Sluta trivialisera ert agerande i pressen, sluta att vägra svara på frågor, sluta misstänkliggöra media när de gör sitt jobb, sluta med att försöka opinionsbilda via sociala medier.

Jag tror på öppenhet mer än på mediestrategier. Därför tror jag, tvärtom mot Hemstad, att sociala medier är bra för polisen. Polisen har länge haft en kultur av slutenhet, av att vara väldigt försiktiga med att dela med sig av information. Att enskilda poliser på det sätt som jag gör ger sin egen bild av händelser eller skeenden är något helt nytt. Självklart måste polisen (ledning, pressansvariga mm) svara på frågor. Men den här punkten känns mer relevant för en journalist än för allmänheten. Jag har svårt att förstå DNs vinkling om att det största problemet med händelsen med hundföraren och den berusade mannen var tiden de fick vänta på en intervju med länspolismästaren... Och media är också en aktör, som liksom polisen måste finna sig i att bli kritiserade då exempelvis en rapportering hamnar snett eller en ledare drar märkliga slutsatser.

3. Inför nolltolerans mot rasism. De två poliserna som kallade demonstranter i Rosengård “Apajävel” och “Blattajävlar” fick fem dagars löneavdrag. De borde självklart omedelbart fått sparken. Polisens ovilja att agera runt rasistiska kamrater gör hela samhället rättsosäkert och spär på polishatet.

Vi skall absolut ha nolltolerans mot rasism. Min upplevelse är att polisen arbetar aktivt med att motverka rasism i kåren. Det tveklöst viktigaste arbetet är att kåren de senaste decenniet har berikats med en stor mängd duktiga kollegor som själva har invandrarbakgrund. Det är det effektivaste motmedlet mot rasism, på samma sätt som att man tidigare satsade på att få in fler kvinnor effektivt minskade den väldigt utbredda sexismen (som på vissa ställen var rent vidrig under exempelvis 70- och 80-talen). Det är dock självklart allas ansvar att säga ifrån om någon uttalar sig rasistiskt. Sen tror jag inte att våra arbetsrättsliga lagar tillåter att man sparkar någon efter ett rasistiskt uttalande.

4. Möt människor med respekt och tålamod. Jag har bott i tre städer i tre olika länder. Den svenska polisen är den jag blivit otrevligast bemött av. På engelska säger man “kill them with kindness”, och om den svenska olisen började vara hemskt trevig och tillmötesgående i situationer som inte är akut våldsamma eller farliga så skulle säkert bilden av polisen förändras ganska snabbt.

Detta är en självklarhet. Naturligtvis skall vi alltid bemöta människor trevligt och respektfullt. Jag håller med om att vi absolut kan bli bättre även här, men jag har svårt att tro att svensk polis ligger långt ner vid en internationell jämförelse vad gäller bemötande. Tvärtom så får jag ofta höra motsatsen.

5. Sluta använda hålspetsammunition. Varför använder polisen en ammunition som så ofta dödar, istället för att hindra? Varför använder polisen en ammunition som är förbjuden i krig på grund av att den orsakar oförsvarligt lidande? Färre dödsskjutningar skulle också leda till ett minskat polishat.

Frågan om hålspetsammunition är inte så svartvit som Hemstad verkar tro. De främsta anledningarna till att man har valt hålspetsammunition är att helmantlad ammunition riskerar att gå rakt igenom, rikoschettera, och träffa andra personer, samt att man riskerar att få väldigt lite effekt i ett kritiskt läge. Angående att den är "förbjuden i krig" så gäller det en tolkning av ett fördrag ifrån 1899. Även pepparspray, som inte orsakar några skador, är troligtvis förbjuden i krig enligt gällande fördrag. Bloggaren "Morgonsur" har skrivit utförligt och insatt i ämnet.Vad gäller dödsskjutningar, så sker det så sällan att det är svårt att dra generella slutsatser. En del har varit oförvitliga, andra förtjänar att kritiseras.

6. Lyssna på forskning. Om forskning visar på att polisen har problem med bemötande av etniska minoriteter eller att svenska poliser skjuter oftare än sina norska kollegor, så borde reaktionen vara att bjuda in forskarna till diskussion. Att gå i försvarsställning mot forskning och vetenskap ger allmänheten en bild av att polisen helst skapar sina egna regler.

Det finns definitivt ett problem på ledningsnivå vad gäller hur man förhåller sig till forskning. Det finns förresten stora problem i allmänhet med ledningen av polisen, som har att göra med "New Public Managment", att man jagar "pinnar"/resultat istället för samhällsnytta. Problemet är i grunden politiskt, men media spelar med varje gång de kräver att se "resultat", det vill säga siffror, på vad polisen "producerar". Polisförbundet (där jag är aktiv) vill att polisutbildningen skall bli en högskoleutbildning och knytas till forskning. Regeringen sa dessvärre nej. Jag håller helhjärtat med om att polisen behöver mer öppenhet för forskningsresultat, och än mer ny insatt och relevant riktad forskning, för att utvecklas.

7. Stöd förslag om en oberoende myndighet för att utreda brott begångna av poliser. Om de poliser som bryter mot lagar och förordningar endast är några få rötägg, så ligger det ju i allas vårt intresse att dessa rensas ut. Då polisen gång på gång fallerat i sina internutredningar så torde det ju finnas ett intresse för en oberoende myndighet som kan utföra dessa. Det skulle också stävja polishatet då allmänheten skulle se att de få rötäggen rensas ut.

Jag är för en extern myndighet som utreder poliser. Jag ser det dock mer som en symbolfråga, eftersom den ändå kommer att bemannas av poliser, så skillnaden mot nuvarande organisation med en separat enhet inom polisen blir troligtvis inte så stor. Det är hur som helst grundläggande att utredningar mot poliser sköts objektivt och professionellt. Haverier som i fallet med Johan Liljeqvist (som jag själv har kritiserat) är oacceptabla (detta skedde dock innan den separata enheten under RPS skapades). Jag tror dock själv att den största bristen i våra internutredningar gäller förstahandsåtgärderna, och där spelar det ingen roll vem som sedan får utredningen (vilket jag har berört i ett blogginlägg)

8. Sluta använda gummiparagrafer för att trakassera människor som inte är misstänkta för brott. En person filmar polisen när de griper någon i tunnelbanan, blir genast anklagad för att vara “muntorr”, en syftan till lagen om narkotika-innehav genom brukande. Det är inte polisen som har stiftat den lagen men det är enskilda polisers skyldighet att inte använda den som svepskäl för att hindra en person från att utöva sina lagliga rättigheter.

Även detta är självklart. Naturligtvis får polisen aldrig använda lagar som svepskäl för att trakassera människor! Och självklart är det tillåtet att filma polisen, vi måste ändå alltid arbeta på ett sådant sätt att vi inte behöver vara rädda för att filmas. Just det exempel som Hemstad tar upp har jag själv kritiserat i ett blogginlägg, vilket kanske visar på att den sortens övertramp lyckligtvis inte är så vanliga som Hemstad får det att framstå som.

9. Lyssna på kritik. Efter husbykravallerna var det mängder av människor som tog bladet från munnen och berättade om hur de systematiskt felbehandlats av polisen, ofta under många år. Ändå skriver du i din artikel om att “Den stora majoriteten poliser är vanliga människor med en vilja att göra skillnad, som gärna även hjälper dem som ogillar oss” och sen vidare att du “hoppas att ni som hatar får och tar chansen att möta och prata med poliser som kan få er att ändra uppfattning”. Men Quetzalas upplevelser då? Jonas Hassen Khemiris? Varför är det så svårt för poliser att förstå att mycket av avogheten mot polisen kommer från empiri?

Jag håller med till fullo om att polisen behöver bli bättre på att lyssna på kritik. Jag har själv, flera gånger, lyft fram detta. I min text om Husbykravallerna så skrev jag "Vi behöver inte minst bli bättre på självkritik och på att lära oss av våra misstag", och den här texten på SVT Debatt betonar än mer behovet av självkritik. Det är dock något helt annat att hävda att alla poliser är rasistiska psykfall. Jag står till 100% för att de flesta poliser är "vanliga människor med en vilja att göra skillnad". Att Hemstad kan anse det motbevisat av några exempel på människor som har haft dåliga möten tyder på precis den sortens negativa generaliserande som började den här diskussionen. Jag vågar också påstå att jag kan mer och har sett mer av polisarbete än Hemstad, varför min uppfattning är mer grundad. Just människans förmåga att generalisera, och att göra det ifrån en selektiv uppfattningsförmåga som bekräftar det man redan tror sig veta, är grunden i hela det här problemet. Visst finns det människor som har dåliga erfarenheter av polisen, och det behöver vi ta till oss och lära oss av. Men varken Hemstads eller Blancos bilder är särskilt objektiva eller representativa.

10. Ljug inte. Om vi återvänder till husbykravallerna så inleddes dem med att polisen gick ut med påståendet att mannen man skjutit fördes med ambulans till sjukhuset, när verkligheten var att han förts ut med likbil flera timmar efter att skjutningen skett. Precis som du skriver i din artikel så är polisen “beroende av allmänhetens förtroende”. När ni ljuger, hamnar detta förtroende på noll, så det borde ligga i allas intresse att inte göra detta.”

Självklart skall polisen inte ljuga. Vad gäller att man gick ut med att den skjutne mannen hade förts med ambulans till sjukhus, då han låg död i lägenheten, så var det en katastrof. Jag blev själv bedrövad då jag hörde det (eftersom jag var där och visste hur det egentligen låg till). Presstalesmannen i fråga har sagt att det var ett missförstånd och bett om ursäkt. Jag har hur som helst full förståelse för att incidenten skadade polisens förtroende. När polisen går ut med information, så måste alla kunna lita på att den stämmer. Även detta är dock ett extremt exempel, och knappast en regel för hur polisen hanterar information.

För att sammanfatta, så finns det naturligtvis många sätt som svensk polis kan bli bättre på. Och vi tjänar på att få konstruktiv kritik, det hjälper oss att utvecklas. Ibland kan kritik i media även lyfta fram problem som vi vanliga poliser själva har försökt peka på utan framgång.Men hatiska generaliseringar gör däremot ingen nytta. Tvärtom, förutom att försvåra vårt arbete och öka risken för att vi attackeras, så försvåras även den nödvändiga utvecklingen av polisen. Detta då en kår eller en organisation som hatas och smutskastas har en tendens att sluta leden och gå i försvarsställning. Det är allmänmänskligt. Därigenom blir det svårare för alla oss, både inom och utanför polisen, som vill jobba för en förbättring att få gehör för vår kritik.

Read more...

Om Nyheter24 och polishat på nätet

För någon vecka sedan publicerade Nyheter24 en krönika av Quetzala Blanco där hon gav uttryck för ett djupt hat mot poliser. Krönikan följdes sedan upp av ett antal blogginlägg i samma ämne. Efter att ha blivit varse krönikan så nämnde jag den i en egen krönika på Blåljus. Temat i min krönika var att polisen måste acceptera att bli kritiserad, och jag kritiserade i min tur de kollegor som alltid går i försvarsställning. Som en bisats nämnde jag dock att det är skillnad på kritik och hat, och refererade till Quetzalas krönika. 

Jag hade dock svårt att helt släppa hatet i Quetzalas text, så en vecka senare blev det ett svar. När jag skickade det till en fd chefredaktör på Nyheter24 blev resultatet att jag fick erbjudandet att istället publicera på Aftonbladet Debatt. En omskriven och nedkortad version finns alltså nu som debatt-text på Aftonbladet.

Jag tog sedan kontakt med Nyheter24 angående den ursprungliga texten. De ville av förståeliga skäl inte publicera den eftersom en variant redan fanns ute. Dessutom försvarade chefredaktören den hatiska krönikan och den världsbild den gav uttryck för. Därför lägger jag nedan upp mitt ursprungliga svar:

"Är du rasist? Älskar våld? Hatar att åka dit? Sök till Polishögskolan. Det är ingressen till en veckogammal krönika av Nyheter24s nöjeschef Quetzala Blanco. I krönikan beskriver hon några möten med rasistiska och elaka poliser, och drar därifrån slutsatsen att alla poliser är våldsälskande rasistiska psykfall. De som hävdar att de har mött en bra polis jämförs med rasister och möts av ett ”fuck you”.

Hatet i krönikan riktades inte mot ”polisen” utan mot poliser som människor. ”När du blir stor får du bli ihop med precis vem som helst, men inte en skinnskalle eller en gris. För att söka till polishögskolan måste man vara psykisk sjuk, det måste du förstå.” Det ingår i jobbet att hantera att folk hatar mig enbart på grund av ett yrkesval som jag har gjort för att jag vill försöka hjälpa. Men de av kollegornas barn som råkar gå in på Nyheter24, har inte valt att behöva läsa att mamma eller pappa är rasister eller psykfall.

Texten gav naturligtvis upphov till en hel del kritik. Quetzala bemötte kritiken genom att hävda att det hon skrev var en krönika, och att den var subjektiv. Andemeningen blir att grova generaliseringar eller faktafel egentligen inte spelar någon roll, eftersom hon bara ger uttryck för sina egna känslor. Flera debattörer försvarade också Quetzalas rätt till att skriva med utgångspunkt i sin egen subjektiva verklighetsuppfattning.

Det är uppenbart att Quetzala har haft väldigt dåliga erfarenheter av polisen, vilket jag verkligen beklagar. Det är också tydligt att de erfarenheterna har landat i en världsbild där polisen av omgivningen redan beskrevs som djävulen själv, och att det har påverkat hennes tolkning av dem. Dessutom verkar det för mig som om en stor del av vad som gör Quetzala så framgångsrik och populär som krönikör är just hennes subjektiva och självutlämnande sätt att skriva på. Efter att hon med självdistans hänvisar till ett antal diagnoser i sitt tredje inlägg i ämnet blir det svårt att förbli arg på henne. Däremot är jag hjärtligt trött på de dubbla måttstockar, som gör att hennes krönika för det första publiceras, och för det andra hyllas av diverse tyckare. För att citera en av kommentarerna på krönikan:

Gillar du att generalisera?

Hatar du när andra generaliserar?

Har du fördomar?

Hatar du när andra har fördomar?

Jag mötte nyligen i jobbet en person som flera gånger hade blivit utsatt för brott av unga män med förortsbakgrund. Han var upprörd, och generaliserade grovt om en viss invandrargrupp (han var själv invandrare). Många som blir utsatta för eller ser kränkningar utförda i olika religioners namn generaliserar också. Har de som ogillar muslimer eller vissa invandrargrupper för att de själva har negativa upplevelser rätt till sin subjektiva uppfattning? Behöver de inte resonera om eller ta ansvar för det hat de sprider?

Nej, jag jämställer inte polishat med rasism. Jag är medveten om att det finns anledning till att ”hets mot folkgrupp” skyddar etnicitet och religion, men inte yrken. Jag vet att hat är som farligast då det drabbar grupper som redan är i underläge (vilket exempelvis gör att hat mot muslimer är mycket farligare i Sverige än hat mot kristna, och att hat mot kvinnor i princip alltid är värre än hat mot män). Men det innebär inte att allt hat som påstår sig ”sparka uppåt” är ofarligt. Att generaliserande nidbilder kan leda till attacker gäller inte bara för rasism.

Quetzala skriver drömmande om hur ett kylskåp kastas ifrån hög höjd på en polisbil.

”Era ögon brann och de tjutande sirenerna hann aldrig uppfatta vad som hände, och inte heller de två polismännen i bilen. Luften antog formen av eld, rök, sot, blod som ångade upp, kaktusar, damm, skam, svedda blåa ljus, smält plast och hår, hud, tänder. ”

Den sorts attack som Quetzala verkar efterfråga sker dock redan, om än med mindre föremål och mindre dramatiskt resultat. Redan nu kastas regelbundet drygt 10-kilos gatsenar på polisbilar efter att de lockats in i bakhåll genom falska larmsamtal eller eldade bilar. Det är ren tur att ingen dödats eller skadats allvarligt ännu. Att därför dra slutsatsen att Quetzalas tankar, om än aldrig så subjektiva, kan inspirera till fler eller värre attacker är knappast långsökt. De som står bakom attackerna har kanske inte Quetzalas poetiska sätt att uttrycka sig, men drivs delvis av samma världsbild som den hon bekräftar, sprider och ger uttryck för i sin krönika. Och för dem som attackeras är det inte särskilt relevant att polisen på samhällsnivå är en maktsymbol, de kan fortfarande dö av en sten i huvudet.

Förutom att hat ökar risken för attacker, så försvårar det också vårt arbete. Polisen är helt beroende av allmänhetens förtroende för att kunna göra ett bra jobb. Uppdragets kärna handlar om att hjälpa folk i nöd och att beivra brott. Om folk inte litar på, vänder sig till, eller ens pratar med polisen så blir det uppdraget väldigt mycket svårare. De lidande blir de svagaste i samhället, de som utsätts för kränkande brott som förblir outredda. Quetzala nämner att hon själv hellre går till andra ”instanser” om hon behöver hjälp. Om man bortser ifrån risken att oskyldiga kommer i kläm med Quetzalas metod, så är det inte heller en möjlighet som alla har. Ett samhälle utan förtroende för polisen blir ett samhälle där den starkes rätt råder. Självklart ligger ansvaret för att bygga upp förtroendet för polisen även där det är lågt främst på oss poliser. När vi gör ett bra jobb med de förutsättningar vi har och bemöter alla människor vi möter humant och proffessionellt så ökar vårt förtroende. Men lika självklart så påverkar hat och nidbilder vårt förtroende negativt, speciellt då det sprids via medier med stort genomslag.

Man får och bör självklart kritisera polisen. Vi arbetar på medborgarnas uppdrag. Men det är en annan sak att avhumanisera alla poliser. Effekten av den sortens attityd märktes även när en polismans tragiska död hånades på Twitter. Han hade också barn. Det kommer dock alltid finnas folk som hatar, och som uttrycker sig ”subjektivt”. Att den sortens hat släpps igenom av en ansvarig utgivare är en helt annan sak.

Vad gäller Quetzala, så hoppas jag att hon får chansen att möta och prata med en eller flera poliser som kan få henne att ändra uppfattning. Det är tragiskt att hon och andra har negativa upplevelser av polisen. Självklart begås misstag, och ibland rena övergrepp, av poliser. Vi måste konstant arbeta för att bli bättre. Samtidigt görs en otrolig massa bra polisarbete, och den stora majoriteten poliser är vanliga människor med en vilja att göra skillnad. Även om vår effektivitet begränsas av att vi har lagar att följa och rättssäkerhet att ta hänsyn till (samt av bristande resurser), så hoppas jag att Quetzala vänder sig till polisen nästa gång hon blir hotad eller utsatt för andra brott. Vi hjälper självklart även gärna personer som inte gillar oss.  

Read more...