"Kriget mot narkotikan" förlorat, men vad är alternativet?

torsdag 2 juni 2011

Termen "War on drugs" eller "Krig mot narkotika" användes första gången i officiella sammanhang 1971 av USAs dåvarande president Richard Nixon. Under 80-talet växlade president Ronald Reagan upp kriget, bland annat genom "Plan Colombia". Trots kriget mot drogerna har inte den globala användningen av narkotika minskat, och droghandeln innebär enorma inkomster för den organiserade brottsligheten.

USAs "War on drugs" innebar inte bara ett försök att bekämpa narkotikahandeln, utan även t.ex. giftbesprutning av stora områden där det förekom t.ex. kokaodlingar. Dessutom snärjdes kriget mot narkotikan in i USAs allmänna inblandning i speciellt i olika latinamerikanska staters politiska processer, där målet att trycka tillbaka (ofta folkligt stödda) vänsterrörelser och stötta USA-vänliga högerdiktaturer var totalt dominerande. I slutändan innebar troligtvis USAs inblandning många gånger att situationen för det lokala folket förvärrades kraftigt utan att droghandeln minskade.

I Colombia lyckades man dock delvis trycka tillbaka de mäktiga kokainkartellerna, vilket i sin tur ledde till att handelns epicentrum flyttades till Mexico, ett land som i årtionden hade styrts av ett institutionaliserat maktparti och i vilket korruptionen var enorm. När president Calderon tillträdde 2006 trappade han upp kampen mot de extremt mäktiga mexikanska kartellerna, vilket har resulterat i vad som närmast kan beskrivas som ett inbördeskrig med tusentals mördade på allt mer grymma och hänsynslösa sätt.

Organisationen Avaaz, en nätbaserad lobbygrupp som arbetar för mänskliga rättigheter och en bättre värld, har nu tillsammans med en panel av ex-makthavare i vilken ingår FNs före detta generalsekreterare Kofi Annan samt ex-presidenter ifrån Colombia, Mexico och Brasilien (samtliga centrala stater för droghandeln) presenterat en rapport om kriget mot narkotikan. I rapporten slår man fast att kriget har misslyckats och att nya grepp behövs. Rapporten förordar legalisering av vissa droger och behandling istället för kriminalisering av missbrukare.

Det globala problemet med droghandel och drogmissbruk är otroligt komplicerat, och de finns inga enkla lösningjavascript:void(0)ar. Ökad legalisering skulle säkert slå mot den organiserade brottsligheten och därigenom minska det enorma lidande som orsakas av samvetslösa kriminella i deras jakt på de ofantliga inkomster som narkotikan inbringar idag. En legalisering skulle kanske även kunna hjälpa en del av de människor som redan är fast i missbruk. Samtidigt kan inte risken att ökad legalisering leder till större tillgänglighet, lägre priser, högre social acceptans och därigenom betydligt fler som fastnar i missbruk bortses ifrån. Den självklara jämförelsen är med alkoholen, som visserligen inte ger lika stora inkomster till organiserad brottslighet idag, men som istället skapar jättelika problem för samhället genom våld och missbruk, just för att den är så tillgänglig.

Något som för mig är helt klart är dock att bekämpningen av droghandeln måste inriktas på de stora brottssyndikaten, och speciellt på deras ledarskikt. Dessa organisationer och personer har dessutom så mycket blod på sina händer, så att om man skulle lyckas lagföra dem för alla mord, kidnappningar, utpressningar, vapenbrott, med mera de begår så skulle man knappt behöva bry sig om straffsatserna för narkotikahandeln i sig... Och för den bekämpningen krävs det stora resurser, både vad gäller personal, pengar, utrustning och lagstiftning. Men kampen måste föras med respekt för de mänskliga rättigheterna, annars riskerar man totala haverier likt det som händer idag i Mexico.

Vad gäller missbrukare och småbönder, så krävs det dock en helt annan strategi. Missbrukare behöver vård och hjälp, och tillgång till andra alternativ i livet än droger. Fattiga bönder som odlar koka, vallmo, eller cannabis behöver tillgång till alternativa grödor, samt vettigt betalt för dessa, och ett allmänt inkluderande i den demokratiska processen så att de kan se en framtid för sig och sina barn utan att sälja till droghandlare.

Slutligen kan man alltså, som Avaaz gör, konstatera att den globala politiken mot droger har misslyckats, men det är inte lika lätt att se vilken som är den bästa vägen framåt...

2 kommentarer:

Anonym,  3 juni 2011 kl. 19:36  

Att tro att man kan förbjuda människor att göra sådant de uppenbarligen tycker om att göra med sig själva är endast helt orealistisk verklighetsfrånvänd moralism. Det har aldrig och kommer aldrig att fungera. Det skapar endast kriminalitet, maffia, våld och an kriminalisering och marginalisering av sjuka människor. (som borde får vård i stället)

Tror det ligger ett grundläggande missförstånd i den här debatten. Det verkar som att de som är mot en liberalare politik automatiskt tror att de liberalare inte ser missbruk och problemen lika allvarligt. Likaså verkar de nära ogrundade synsätt som säger att repressiv politik = mindre missbruk och lidande. OM så vore fallet så vore ju det inget att diskutera. Självklart. Men verkligheten talar en helt annan historia. Vi i Sverige har kanske färre som testar rusmedel än länder med en liberal politik. Men vi har fler missbrukare och framförallt fler dödsfall och andra problem i den här gruppen. Medelåldern på en heroinist i Holland är ca 42 år, medan den är runt 19 i Storbritannien. (Har ingen siffra på Sverige, men säkerligen långt under Holland då jag vet att dödligheten i den här gruppen är långt högre hos oss)

Vänligen

Martin 7 juni 2011 kl. 00:58  

Tack för din kommentar. Jag får erkänna att jag inte är inläst på statistiken, men visst tror jag att kriminaliseringen av missbrukaren i många fall kan leda till sämre vård. Jag tror dock också att kriminalisering leder till minskad tillgång och färre som prövar. Så i slutändan handlar det om en avvägning. Hur som helst, så är det ointressant att jaga missbrukare för att fälla dem för ringa narkotikabrott, straffsatsen är till för att skrämma bort dem som inte redan är fast i missbruk.

Skicka en kommentar