Mer prat om våldtäkt - dags för samtyckesklausul?

Efter våldtäktsanklagelserna emot Julian Assange har det gått ett enormt internetdrev emot de kvinnor som anmälde honom. Kanske som ett svar på det drevet har det nu startats en internetkampanj där kvinnor och män uppmanas att prata om sexuella övergrepp som de har blivit utsatta för. Även om jag tolkar kampanjen som en uppmaning att vädra ut ett svårt och komplicerat ämne, snarare än en diskussion med syfte att klargöra vad som är rätt och vad som är fel, så väcker den hos mig en vilja att reda ut ett antal begrepp. Inte minst eftersom det verkar finnas ett antal människor, säkerligen till en överväldigande del män, som verkar vilja använda fallet Assange till att få stöd för en allmänt unken kvinnosyn (se t.ex. några av kommentarerna på denna blogg)...

Om man lyfter frågan ifrån att handla om vad som har hänt emellan Julian Assange och de två kvinnor som nu står som målsägare i den pågående utredningen, och istället diskuterar vad som är ok, vad som är moraliskt förkastligt, och vad som är eller bör vara juridiskt straffbart när det kommer till sexuella handlingar, så verkar det finnas en pöbel som insinuant argumenterar för att om man har följt med någon hem, och dessutom har haft frivilligt sex, så kan inget som sker därefter vara sexuella övergrepp, än mindre våldtäkt. Det är naturligtvis nonsens. Om en man som har varit gift med sin fru i 20 år tar henne mot hennes vilja, så är det fortfarande våldtäkt. Alla fall där någon har sex med en annan person mot dennes vilja, och vet om det, är våldtäkt. Sen spelar det ingen roll om övergreppet sker genom att offret är oförmögen att säg nej (på grund av sömn, fylla, handikapp, mm), om offret säger nej men inte orkar/vågar kämpa emot, om offret hotas och därför inte gör motstånd eller om offret fysiskt övermannas. Det är klart att man kan tycka att det finns fall som är värre, mer klandervärda, än andra, men man skall vara försiktig med att utifrån döma om hur offret reagerar, hur traumatiserande det är att bli utsatt för den ena eller den andra situationen. Att bli våldtagen av någon man litade på kan vara nog så fruktansvärt som att bli våldtagen av en främling. Dessutom finns brottet grov våldtäkt att ta till för de värsta fallen, där särskild hänsynslöshet visats emot offret, och en bred straffskala att utnyttja baserat på omständigheterna i varje enskilt fall (varav domstolarna dessvärre oftast bara använder den nedersta delen...).

Debatten om juridiken kring våldtäktsbrottet är knappast ny. En aspekt som aktualiseras av diskussionerna om fallet Assange är frågan om det behövs en samtyckesklausul i våldtäktsparagrafen. Som det ser ut idag så är det en våldtäkt om gärningsmannen har sex med offret trots att han inser att det sker mot hennes vilja, eller om han inte vet om hon vill, men är likgiltig inför risken att hon inte vill. För Assange innebär det att om han har haft sex med en sovande "Miss W" och därigenom visat likgiltighet inför om hon faktiskt ville ha sex eller ej, så har han gjort sig skyldig till våldtäkt. Om han däremot trodde att hon, trots att hon sov, faktiskt ville ha sex och bara skulle bli glad av att bli väckt på det sättet, så faller det subjektiva rekvisitet. Skillnaden med en eventuell samtyckesklausul som i praktiken innebär att man behöver veta att den andra personen vill ha sex och inte kan gissa sig till det, blir att det skulle vara solklart att en man som tar en sovande kvinna gör sig skyldig till våldtäkt (om han inte känner henne så pass väl att han helt säkert vet att hon gärna vill bli väckt av att bli tagen av honom och därmed samtycker automatiskt, och då blir det ju heller ingen anmälan...).

Det har sagts att en dylik lagändring skulle skapa stora bevissvårigheter, och det är säkert sant. Men det subjektiva rekvisitet är redan idag ofta väldigt svårt att bevisa, och en lagändring skulle kunna ha en moralbildande effekt genom att markera att man aldrig skall ha sex med någon om man inte tydligt har uppfattat att den personen är med på noterna. Sen kan det naturligtvis ske på ett antal olika sätt, där lägger varken lagen eller jag mig i...

Slutligen så är det viktigt att komma ihåg att vad som har hänt är en sak, vad som går att bevisa är en annan, och hur ett offer reagerar är en tredje. Rättsprocessen avgör vad som går att bevisa, inte vad som har hänt. Stödet till ett brottsoffer måste däremot alltid utgå ifrån hur hon har upplevt situationen och hennes reaktioner.