Strid om biståndet

lördag 3 april 2010

Två tidigare Sidachefer (tillika socialdemokrater) gick idag ut och kritiserade biståndsministern Gunilla Carlsson för hur hon har hanterat biståndspolitiken och även för hur hon har försökt skapa opinion emot hur biståndet har hanterats tidigare. Carl Tham och Bo Göransson hävdar även i sin artikel på DN-debatt att Carlssons attacker på hur Sida har bedrivit sitt arbete har ideologiska förtecken och att den syftar till att miskreditera bistånd i allmänhet så att det blir lättare att skapa acceptans för att sänka biståndet.

Självklart skall man vara medveten om att det man läser ifrån de tidigare Sidacheferna är en partsinlaga, då de i praktiken har blivit kontinuerligt kritiserade av Carlsson, men jag tycker ändå att det har flera viktiga poänger. Moderaterna har alltid varit det parti i Sverige som har varit minst intresserade av bistånd (följt av socialdemokraterna, de partierna är nästan alltid sämst vad gäller frågor som har en ideologisk eller MR karaktär, som t.ex. sjukvård åt gömda flyktingar). Att som Carlsson försöka hävda att man gör mer nytta med mindre pengar är naturligtvis nonsens. Självklart måste bistånd, liksom alla former av bidrag, monitoreras och utvärderas, men det torde knappast vara något nytt, vilket också påpekas i artikeln. Men det är en sak att se till att det bistånd som ges skall vara så effektivt som möjligt, och här måste man vara medveten om att ett visst svinn är oundvikligt med tanke på hur de länder där nöden är som störst ser ut, och det är en annan sak att för den delen vilja sänka engagemanget för och solidariteten med människor som ekonomiskt har det enormt mycket sämre än t.ex. de svenskar som lever i utanförskap.

Dessutom är det talande hur biståndet ideologiskt har förskjutits åt höger under Carlssons tid vid makten. Jag som ser mig som liberal har absolut inget emot att företag utgör en del av biståndsverksamheten, men det är ingen patentlösning och behöver absolut inte innebära mindre korruption. Carlsson, som annars har varit stenhård i sin kritik emot korruptionen i biståndsverksamheten när det gäller mottagande myndigheter var väldigt tyst under skandalen med det statliga riskkapitalbolaget Swedfunds agerande som ledde till att makedonska bönder blev lurade och försatta i konkurs. Då ville ministern som predikat om öppenhet och mot korruption istället hemlighålla rapporten om vad som hade gått fel...

Nej, om en alliansregering skall ha någon trovärdighet i biståndsfrågor, så borde ministerposten tillfalla någon ifrån ett annat parti, kanske en folkpartist. Det skulle kanske också hjälpa folkpartiet att få upp ögonen för en gammal hjärtefråga, och få bort lite av fokus ifrån deras nya profil som bara verkar handla om krav på invandrare, strängare skola och mer kärnkraft...

4 kommentarer:

Nils Dacke 3 april 2010 kl. 13:39  

Haha, du inser inte att biståndet varit lite vänstervridet för att inte säga socialistiskt tidigare? Stöd till Mugabe till exempel och det flera miljarder till vilken nytta?

Snacka om freudiansk felsägning. Ge mig ETT exempel på ett bra projekt. Gärna i Guatemala so jag kan väl men du kan ta vilket annat land som helst.

Roger,  3 april 2010 kl. 21:51  

Jag vet inte riktigt. Kanske är jag cynisk men när jag sett processen med svensk biståndshantering inifrån (under två regeringar) har jag inget större förtroende. Bistånd är i bästa fall inte skadligt för de länder och människor som utsätts för det. I praktiken handlar det om människor som tjänar hundra tusen i månaden, till största delen skattefritt, på att försöka bränna just sin organisations pengar i konkurrens med andra biståndsaktörer. Resultat, utöver att pengarna går åt, är man inte särskilt intresserade av.

I de länder som tar emot bistånd anpassar sig alla, inklusive den organiserade brottsligheten, till att dra maximal nytta av pengaflödet i och kring biståndsorganisationerna. Efter några år är det i praktiken omöjligt för biståndsorganisationer att lämna ett land för hela ekonomin bärs upp av biståndsindustrin. Så är det i Kosovo, så är det också i t.ex. Georgien.

Vägen ut ur fattigdom heter företagsamhet, frihandel och hårt arbete för fattiga människor. Det har fungerat extremt bra i t.ex. sydostasien. Det är också orsaken till att man i Kina i princip har satsat på marknadsekonomi (men hård kontrollstat) sedan mitten å 70-talet. Den kommandoplanerade biståndsvarianten (gärna med vänsterförtecken), den som man tillämpat i t.ex. Afrika söder om Sahara har, milt uttryckt, lite sämre track record...

Jag tror att Gunilla Carlsson varit oerhört viktig för svenskt bistånd. Men det tar lång tid att bryta traditionen av att sprida skattepengar vind för våg över världen och ersätta den med ett mer strategiskt arbetssätt.

Roger,  3 april 2010 kl. 21:58  

Tillägg till ovanstående.

Jag menar inte att svenska biståndsorganisationer eller myndigheter är sämre än andra aktörer i biståndsindustrin. Tvärtom är man nog snarare bättre. Men industrin i fråga är så korrupt och ofta skadlig för mottagarländerna att inte ens de allra bästa organisationerna och projekten är riktigt bra.

Min personliga uppfattning är att svensk utrikeshandel och regeringens arbete för mer frihandel i världen är viktigare för fattigdomsbekämpningen än biståndet.

Dessutom, tack för många intressanta och välskrivna inlägg. Du skriver så pass bra att man inte tror på att du skulle vara polis! :)

Martin 5 april 2010 kl. 20:21  

Tack för kommentarerna. Roger, du verkar uppenbarligen ha en hel del kunskap om bistånd, och jag håller med dig om att fungerande handel och nedmontering av t.ex. jordbruksstöd och tullstegar är nog så viktigt. Jag tror dock att även om mycket bistånd har varit mindre lyckat, så måste det gå att ge "hjälp till självhjälp" på ett konstruktivt sätt med samarbete och lokalt ägandeskap, förutom de fall av katastrofbistånd då det gäller att akut rädda liv. Men hur som helst så krävs en vilja att ge, och där har moderaterna alltid varit minst generösa av de svenska riksdagspartierna. Hur som helst så uppskattade jag verkligen din kommentar. Tack!

Skicka en kommentar