Om att tala om förortsproblemen

Jag har precis publicerat ett polisblogginlägg där jag berättar om problem, polishat och kriminalitet i vissa segregerade förorter. I inledingen till texten skriver jag att jag inte hade någon lust att publicera inlägget då det skrevs färdigt för någon månad sedan. En anledning till det är att jag i samband med att jag skrev polisblogginlägget fick en text i samma ämne publicerad på SVT Debatts websida. Den texten kom till genom att jag då jag tog kontakt med SVT Debatt för att försöka få en reva-kritisk text publicerad blev frågad om jag ville skriva ett svar på två där publicerade texter. Mitt svar ledde till reaktioner som föranledde mig att skriva ytterligare ett blogginlägg och en artikel till för att bemöta, förklara, nyansera och tydliggöra det jag försökte få fram med den första texten. I slutet av den diskussionen kände jag mig både tjatig och (tillfälligt) trött på ämnet.

Det är dock inte den enda anledningen till att jag har tvekat med publiceringen av detta polisbloggsinlägg. Diskussionerna som följde på min första artikel på SVT Debatt visade hur lätt det är att man oavsiktligt fördjupar de uppfattade konfliktlinjer mellan polis och förortsbor/ungdomar som jag tror är essentiella att minska. Jag blev också påmind om att bara det att berätta om verkliga problem i vissa miljöer kan uppfattas som en smutskastning, speciellt då det handlar om grupper som redan är marginaliserade.

Jag har genom blogginlägget beskrivit en situation i de aktuella förortsmiljöerna som jag uppfattar som extremt allvarlig. Med reservation för att man aldrig är helt objektiv, så har jag i berättelsen återgivit fakta precis som jag ser dem, och därefter reflekterat kring dessa fakta. Är det alltid oproblematiskt? Nej, jag tycker inte det. Genom min berättelse så riskerar jag även att bidra till att misstänkliggöra förortsbor i allmänhet och att stigmatisera förorten som miljö. Innebär det att jag inte borde ha skrivit blogginlägget? Nej, det tycker jag inte heller. Man måste ändå kunna beskriva, peka på och prata om problem, annars blir det väldigt svårt att göra något åt dem.

Jag är dock medveten om att för dem som känner sig utpekade av redogörelsen så blir det som för mig är så nära fakta jag lyckas komma istället en vinklad och missvisande bild som måste bemötas och förkastas. Ett tydligt exempel på den sortens reaktion är då debattörerna Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah reagerade på den artikel jag skrev om polishat jag nämner ovan genom att bland annat likställa livsfarliga och regelbundna bakhåll och attacker mot polis i förorter med att ungdomar sitter vid landsvägen och kastar sten på lastbilar. Ett annat är då författaren Johanna Langhorst hävdar att Tensta inte är farligare än centrum (trots att hon tvingats flytta därifrån efter upprepade rån mot sonen) genom att hänvisa till att fler brott begås i city. Det må vara sant, men de brotten är främst snatterier, och vad gäller våld är det mesta alkohol/krogrelaterat. För personrån, inbrott och annan brottslighet som direkt påverkar de boendes dagliga trygghet ligger Tensta väldigt mycket sämre till. En undersökning av föreningen ”Tryggare Sverige” implicerar att just Tensta är landets mest otrygga stadsdel.

Vi människor är tyvärr väldigt benägna i att tänka i grupper, i mönster av ”vi och dom”. Och när ”vi” attackeras reagerar man, ofta dessutom osakligt. Jag kan själv se samma tendenser i hur jag själv har reagerat mot den ständigt förekommande kritiken mot polisen och enskilda poliser. Jag ser ett mönster av överdrivna generaliseringar och ibland rent hatiska nidbilder, och går då i försvarsställning. Tyvärr gör det att jag nog vid flera tillfällen har förminskat de problem med övergrepp, rasism och kränkande ingripanden som också finns. Jag har utgått ifrån min närmaste omgivning där kollegorna jag jobbar med är proffessionella och har ett bra bemötande, och drar sedan på väl lösa grunder slutsatser om hur det fungerar i hela Sverige. Men jag försöker bättra mig och tänka på att vara mer objektiv.

Att personer som Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Johanna Langhorst reagerar med mindre genomtänkta jämförelser då de upplever att förorten misstänkliggörs är inte särskilt konstigt. De upplever inte bara att de försvarar ett ”vi”, utan även en grupp som de facto är i ett strukturellt underläge i samhället. Problemet är dock att om ”försvaret” gör att det blir svårare att prata om och ta tag i faktiska problem i förortsmiljöer, som exempelvis den mycket höga kriminaliteten, så riskerar det trots all uppriktig välvilja att bli en björntjänst gentemot de boende som dagligen lever med problemen.

Min egen slutsats är att man måste få berätta om problem, oavsett om det är en väldigt hög kriminalitet i vissa förorter eller om det är övergrepp eller bristande proffessionalitet hos polisen. Men då man gör det så måste man vara väldigt noga med hur man uttrycker sig och fundera över vilka konsekvenser en text eller ett yttrande får. Kollektiv skuldbeläggning måste alltid undvikas. Generaliseringar bör man vara väldigt försiktig med. Att måla upp bilder baserat på enskilda händelser kan exempelvis leda till att missvisande och destruktiva föreställningar får spridning. Naturligtvis väger detta ansvar tyngre på dem som har officiella uppdrag, och på dem som befinner sig i ett överläge eller en maktposition. Ifrån polisens sida så innebär det enligt mig att man både på ledningsnivå och i varje individuellt möte måste vara noga med hur man uttrycker sig och hur man ser på människor, så att inte generaliseringar om stökiga och brottsbenägna förortsungdomar innebär att man uttalar sig nedlåtande eller att man missar att möta varje individ som just en ny individ. Vi måste sträva efter att kunna tala om den allvarliga situationen i vissa förorter utan att en enda oskyldig förortsbo känner sig utpekad eller skuldbelagd. Det är ju främst för deras skull vi måste lösa problemen.

Read more...

Angående den destruktiva förtroendeklyftan mellan ungdomar och polis i en del marginaliserade förorter

Jag skrev för ett par veckor sedan en text för SVT Debatt om polishatet i en del marginaliserade förorter. Den texten ledde till en hel del kritik, bland annat den här artikeln om bristande maktanalys. Jag har nu svarat på den artikeln, och dessutom tagit chansen att försöka nyansera min första text. Resultatet finns här, och publiceras även i bloggen nedan:

I mitt svar här på SVT Debatt på Rami Al-khamisi och Johannes Anyurus artiklar skrev jag att polisen har anledning till självkritik. Nu är det jag personligen som har behov av självkritik. Jag borde antingen ha skrivit min text annorlunda eller inte alls, då effekterna av den mest verkar ha blivit att öka på den förtroendeklyfta mellan förortsungdomar och polis som är så viktig att överbrygga. Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah skriver i ett svar till mig att jag inte har någon maktanalys. Uppenbarligen brast min maktanalys då jag skrev artiklen. Jag borde till exempel ha funderat mer över symbolvärdet av att jag som ”vit” man med medelklassbakgrund skriver om problemet med polishat i förorten. Mitt budskap hade blivit väldigt mycket tydligare om någon av alla de kollegor som själva har förortsbakgrund och som delar mina erfarenheter av och tankar kring hur destruktivt polishatet är hade stått som avsändare för budskapet.

Dessutom var det dumt av mig att skriva på ett sätt som uppenbarligen kunde uppfattas som ett påhopp på Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru som personer och Megafonen och Pantrarna som organisationer. Det ber jag om ursäkt för. Jag tycker att det är utmärkt att förortsorganisationer som Megafonen och Pantrarna utbildar ungdomar (vilket stod i min oredigerade artikel). Att marginaliserade människor organiserar sig för att på ett demokratiskt sätt förbättra sin levnadssituation är jättebra och värt all respekt. Det jag kritiserade var enbart den aspekt av en ofta förekommande verklighetsbeskrivning där poliser, och ibland även andra samhällsföreträdare som socialsekreterare och fältassistenter, framställs som ockupanter/fienden. Det tror jag är skadligt och kontraproduktivt. Jag har dock aldrig, som Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah skriver, hävdat att förortsorganisationer ”bär det yttersta ansvaret”, varken för problemen eller lösningen.

Jag har heller aldrig glömt att polisen är till för alla medborgare, och speciellt för de medborgare som är mest utsatta för våld, för kränkningar, för missbruk och psykisk ohälsa. Det var för dem jag valde yrket. Och många av de mest utsatta bor i förortsmiljöer. Därför har jag svårt att förstå Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattahs resonemang då de hävdar att lagen är skriven för ”någon annan”, att den bara skulle vara till för dem som är ”normen”. Då jag åker på ett lägenhetsbråk i en förort, på vilket sätt är lagen om grov kvinnofridskränkning skriven för ”någon annan”? Då polisen jobbar mot alla de personrån eller inbrott som drabbar förortsbor hårdast av alla, vem är ”någon annan” där? Skall man inte ha samma rättigheter till skydd och hjälp som brottsoffer i en förort bara för att det finns många, och speciellt då de yrkeskriminella, som inte gillar polisen? Visst finns det brister i lagstiftning och tillämpning som är klassrelaterade, men det handlar främst om de saker som inte lagförs på ett tillfredsställande sätt (t.ex. korruption, insidehandel och svindlerier inom finanssektorn). Ett rån eller en misshandel skall alltid beivras oavsett var det sker. Det är en grovt felaktig bild att polisen är i förorten för någon annans skull. 99% av alla jobb där handlar om att hjälpa utsatta förortsbor. Sen finns det enstaka undantag, som t.ex. de tillfälliga ”reva” kontroller som jag själv också har kritiserat.

Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah hävdar också att den stenkastning som förekommer i vissa förorter ”inte skiljer sig från den hos ungdomar på landsbygden som hänger vid vägen och kastar sten på långtradare”. Det visar på stor brist på kunskap om delar av problematiken i de värst utsatta förortsmiljöerna. Där är attacker eller planerade bakhåll, flera av dem livsfarliga, närmast vardag. Attacker som ofta leds eller initieras av yrkeskriminella för att skrämma, skada och driva bort polisen ifrån ”deras” områden. Faktum är att kollegor ifrån närliggande distrikt ofta blir chockade första gången de utsätts, då problemet är så pass stort och unikt för den här miljön. Jag må brista i min maktanalys, men här visar Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah att även de brister i sin analys. Det faktum att de enbart ser till det sociala utanförskapet för att förklara problemen gör att de hamnar fel i verklighetsbeskrivningen. Jag delar uppfattningen att socialt utanförskap är roten till de flesta problemen, men det leder INTE till samma sorts polishat och attacker på landsbygden som i de värst utsatta förorterna.

När ungdomar i socialt utanförskap fångas upp av en berättelse som pekar ut en fiende att skylla på och/eller känna sig hotad av och då det finns äldre som utnyttjar frustrationen och hatet ökar risken markant att det leder till våld och kriminalitet. I en del miljöer med socialt utanförskap finns det en världsbild där ”invandraren” pekas ut som fienden och hotet, samt rasistiska organisationer som fångar upp frustrerade unga och gör dem till hatbrottslingar. I en del storstadsförorter finns en världsbild där polisen målas upp som fienden och hotet. Dessa berättelser är självklart inte likvärdiga. Rasism är avskyvärt, och drabbar oftast människor som redan befinner sig i underläge baserat på egenskaper de varken har ansvar för eller möjlighet att påverka. Förekomsten av kränkande/dåliga ingripanden av polis och strukturell rasism i samhället kan också ge förståeliga anledningar till hat. Berättelserna har dock det gemensamt att de starkt bidrar till att omvandla en allmän frustration till hat, och ofta även våld och brottslighet. I de marginaliserade förorterna är det nätverk av yrkeskriminella som är de stora vinnarna, då polis- och samhällshat både ökar deras legitimitet/status och förenklar deras ”arbete” och rekrytering, så det är fullt logiskt att de gör vad de kan för att förstärka den här berättelsen. Dem som drabbas är alla de som blir utsatta för och kränkta av den utbredda kriminaliteten, vilket oftast är andra förortsbor. Och det är främst för deras skull som den här diskussionen är så viktig.

Jag delar Foujan Rouzbehs och Nabila Abdul Fattahs uppfattningar på flera plan. Vi vill alla se större sociala satsningar i förorten. Vi vill alla att den strukturella rasismen bekämpas. Vi vill alla se en bättre relation mellan ungdomar och polis. Jag håller också med om att polisen måste granskas och rannsakas. Det finns stor potential för förbättring. Den granskningen, och den interna diskussionen kring exempelvis värderingsfrågor som polisfacket har lyft upp, försvåras dock av alla hatiska och onyanserade påhopp som ger dem som vill avfärda all kritik som okunnig luft under vingarna. Vi måste dock oavsett detta kämpa för att ta till oss och lära oss av saklig kritik. Personligen så tycker jag det är värt att fundera över om det inte vore bra med en kvalitetsgranskande extern myndighet som kan utvärdera polisens arbete på samma sätt som skolinspektionen utvärderar skolan. Där skulle i så fall även finnas utrymme för att ta upp fall av dåligt bemötande som inte är brottsliga men likväl kontraproduktiva för polisens uppdrag.

Det var aldrig min avsikt att dela ut skuld. Avsikten var att belysa ett problem och försöka peka på en väg framåt. Oavsett vem som är skyldig till hur det ser ut idag, så är misstänksamheten och hatet mot polisen (och andra samhällsföreträdare) bland förortsungdomar ett stort problem, speciellt för dem som bor i förorten. Både polisen som organisation och mängder med enskilda poliser är medvetna om detta och gör sitt bästa för att försöka hitta sätt att överbrygga den klyftan. Det räcker inte. Vi måste självklart bli bättre, inte minst på självkritik och på att lyssna på människors upplevelser. Men det är också självklart att den processen försvåras av att det sprids hatiska nidbilder om polisen. Man behöver inte ens diskutera om dem som gör det har ett ansvar eller ej. Många har själva upplevt utsatthet och kränkningar. Det räcker med att konstatera att effekterna av den världsbild som då förmedlas, och de motsättningar den leder till, är starkt negativa för alla som bor eller verkar i förorten, utom dem som livnär sig på brott. Det borde vara en tillräcklig motivation för att fundera över ordval och formuleringar. För ord påverkar. Både poliser/samhällsföreträdare och förebilder i förorten har en utmaning i att beskriva verkliga problem utan att sprida missaktning och nidbilder. Men i slutändan vill vi nå samma mål, ett samhälle där alla känner sig trygga och delaktiga. Vi kommer dock bara dit genom dialog, genom att sträva efter att förstå och respektera varandra.

Read more...

Brev till Jonas Hassen Khemiri

Det här brevet skrevs helgen efter att Khemiris brev till Beatrice Ask publicerades i DN. Här finns ett förord som förklarar sammanhanget till att jag nu lägger upp brevet på bloggen. Läs gärna det först.

Bästa Jonas,

Jag har liksom halva svenska folket läst ditt öppna brev till Beatrice Ask. Och jag stämmer in i hyllingskören vad gäller ditt skarpa och illustrativa sätt att beskriva vad man som svensk kan utsattas för bara för att man inte passar in i den mall som fortfarande existerar kring vad som anses vara ett svensk utseende. Frågorna är på intet sätt nya, men även om jag tror mig ha tänkt, tror mig ha insikter, så påminner du mig om att jag aldrig helt kommer att förstå. Jag har inte din hårfärg och jag saknar dina erfarenheter av att bli misstänkliggjord enbart på grund av mitt utseende. Jag tackar dig för att du i alla fall hjälper mig att öka min förståelse, att peka på och tydliggöra problemen, för jag tror att frågan om att alla känner sig delaktiga, inkluderade, välkomna i samhället oavsett bakgrund eller utseende är en av vår tids stora ödesfrågor. Vi behöver hålla ihop, hjälpa varandra, och det blir så mycket svårare då många inte ens känner att det finns något ”vi”.

Det handlar om strukturer. Strukturer och berättelser. Strukturer som gör att människor drar slutsatser om andra människor baserat på deras uppfattade grupptillhörighet och berättelser om ”den andre” som kollektiviseras och avhumaniseras. Fakta som tolkas efter förutfattade meningar och blir till något annat, en historia, en berättelse, en myt. Det gäller ofta marginaliserade grupper, men inte alltid. Du har på grund av din hårfärg drabbats av dem, sett dem, förstått dem (medan jag som blond har gått fri). Därför gör det mig ledsen att du i ditt briljanta brev också faller in i en liknande kollektivisering av den andre som du själv har blivit utsatt för. Jag tror inte att du har tänkt på det, att särskilt många har märkt det. Ibland måste man kanske tillhöra den grupp som kollektivt döms ut för att lägga märke till då det sker. Och det gör jag. Jag är polis och för dig, i din text, är polisen ”den andre”.

Rasism märks i hur man uttrycker sig, syns i de små nyanserna. Det gäller även andra sorters missaktning och misstro mot grupper. När du skriver ”en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper”, inser du då att du med en liten bisats har fått det att framstå som att polisen är så rasistisk att den sitter och rullar tummarna medan människor skjuts, bara för att de skjutna var lite mörkare? Tror du att det gick till så? Du tror inte att de poliser som jobbade med fallet gjorde sitt yttersta för att hitta ”lasermannen” redan efter första skottet, men att attackernas slumpmässighet gjorde brotten svårutredda? Detta är bara ett exempel på när en beskrivning av något hemskt vinklas så att man som mottagare av budskapet förstår det som att det hemska beror på polisens rasism eller fascism. Den sortens vinklingar finns överallt, de är del av en berättelse om polisen som hatisk, kall, rasistisk. Förstår du konsekvenserna av den berättelsen, Jonas?

Jag förstår verkligen att du, Jonas, och alla andra som har känt sig kränkta eller misstänkliggjorda av poliser med dåligt bemötande och tveksamma eller rent felaktiga ingripanden blir skeptiska eller fientliga till polisen. Och jag tycker att varje sådant ingripande är djupt olyckligt. Polisen som organisation har anledning till självkritik, och vi som jobbar som poliser måste göra vårt yttersta för att vara humana och kommunikativa, att ha ett bra bemötande mot varje individ vi möter. Vi får aldrig glömma att vi genom vårt yrke representerar både demokratin och rättsstaten och att vi då vi agerar som tjänstemän har en maktposition som kräver proffessionalism och ödmjukhet. Men jag tror också att du förstår att väldigt många ingripanden som är korrekta och helt enkelt handlar om att utreda eller beivra brott också anklagas för att vara rasistiska enbart för att dem som det ingrips mot ser polisen som rasistisk och tolkar händelsen utifrån den bilden. Jag tror att du förstår detta, då du säkert har erfarenhet av att människor tolkar andra människors handlingar mer utifrån deras bild av dem än utifrån det de faktiskt gör. Och i de fall då man som polis av en grupp bemöts med misstänksamhet, aggressivitet eller hat så krävs det stor yrkesskicklighet för att inte reagera på något sätt som denna grupp sedan kommer att uppfatta som en bekräftelse av sina fördomar. Och så fortsätter vi ner i den negativa spiralen.

Jag kan inte byta skinn med dig, Jonas, och jag kommer aldrig att kunna dela dina erfarenheter av att ha blivit utsatt för rasism av polisen, av samhället, av någon. Men jag kan försöka förstå. Och jag skulle vilja att du försökte förstå. Låt mig dela med mig av erfarenheter som du inte har. Som erfarenheten av att välja ett hårt och dåligt betalt yrke i princip enbart för att man vill hjälpa människor, och mötas av hot, hån och hat. Eller att åka till en tunnelbanestation för att försöka rädda livet på en självmordskandidat, och då man kommer upp till bilen igen så är den sönderslagen för att den stod parkerad på fel torg. Att gå och bära på ett litet bortsprunget barn som man har hittat och på väg tillbaka till dess oroliga föräldrar höra hur glåporden haglar och se spottloskorna komma. Att en del barn vägrar hälsa på en, att andra barn skriker ”fuck aina” då du är i närheten. Att regelbundet bli kastad sten på när man åker in i vissa områden, att ibland bli träffad. Att veta att en del larm i dessa områden är rena bakhåll. Att höra att samma kollega blivit attackerad igen, träffad igen, att förstå hur utsatt hennes situation måste ha varit då stenarna haglade. Att inse att de kollegor som satt i bilen en sen natt och väntade på låssmed för att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara död hade kunnat invalidiseras av den stora gatsten som plötsligt kastades på deras bil ifrån hög höjd. Att inse att risken är stor att någon faktiskt dör snart i de här bakhållen och attackerna.

Och de är bara några av mina egna erfarenheter, Jonas. Men det kanske ändå inte är de här lösryckta incidenterna, och de tusentals fler som poliskollektivet delar, som är det största problemet, utan strukturerna bakom. Strukturerna som gör att vi poliser hatas, inte bara de som har betett sig dåligt mot dig eller andra, utan alla vi som faktiskt försöker göra vad vi kan för att arbeta för ett bättre samhälle, där de svaga skyddas ifrån våld och kränkningar. Strukturerna som gör att ungdomar som själva inte har några dåliga erfarenheter av polisen får lära sig att hata oss, får lära sig att samhället har övergivit dem, får lära sig att hata samhället, får lära sig värderingar som gör att steget in i stenkastning eller yrkeskriminalitet blir så mycket mindre, så mycket lättare att ta. Förstår du Jonas, att med ditt viktiga och på många sätt fantastiska brev så är du också, på grund av några oförsiktiga formuleringar, en del av de här strukturerna?

Vad skall vi göra, Jonas? Hur skall vi lyfta upp, se och bekämpa rasistiska strukturer utan att falla tillbaka på att döma andra grupper, dela ut kollektiv skuld, förenkla och polarisera? Hur skall vi bryta den negativa spiralen av fördomar och hat och få en positiv spiral av samarbete och förtroende? Det måste gå! Om vi istället för att generalisera möter och ser varandra som individer oavsett om man är polis eller författare, ljus eller mörk, man eller kvinna, så har vi kommit en bit på vägen. Om vi dessutom, utan att på något sätt förringa det enorma problem rasismen är, kommer ihåg att alla har en berättelse, en bakgrund till att man är där man är och gör det man gör, och slutar upp med att demonisera varandra så kanske vi kan uppnå verklig förändring! 

Read more...

Om Khemiri, Selimovic, strukturell rasism och ett eget brev

Jag berördes, som så många andra, av Jonas Hassen Khemiris starka text om strukturell rasism. Men jag reagerade personligen på vissa aspekter av texten, och det resulterade i en egen text, ett eget brev. Efter att ha gjort ett försök att få mitt brev publicerat blev det kvar i datorn. Nu, efter att ha läst Jasenko Selimovics uttrycksfulla svar, så har jag plockat fram brevet igen och publicerar det här på bloggen. Den här texten är både ett förord till det brevet och en egen fundering kring den aktuella debatten om strukturell rasism.

Först vill jag citera nobelpristagaren och fysikern Niels Bohr: ”The opposite of one profound truth may very well be another profound truth”. Med det citatet vill jag klargöra att det för mig är tydligt att både Khemiri och Selimovic har djupa och viktiga poänger. Khemiri beskriver på ett briljant sätt den strukturella rasism som de facto finns i Sverige (och som är ett stort samhällsproblem), och Selimovic beskriver att det perspektiv man väljer att ha påverkar hur man ser och tolkar sin omgivning, och därigenom omgivningen i sig. Det finns självklart många fall då "vanliga" människor agerar efter rasistiska föreställningar, men det finns också fall då handlingar som inte är rasistiska tolkas som rasistiska pga den tolkandes världsbild av motparten som rasistisk. Khemiri ger själv omedvetet exempel på det senare i sin text, vilket jag tar upp i mitt brev.

Mycket handlar just om tolkningar. En handling kan självklart vara rasistisk även om ”förövaren” inte uppfattar det så. Men det gäller även omvänt, det faktum att ett ”offer” uppfattar en handling som rasistisk innebär inte per automatik att den är det. Det finns inget generellt tolkningsföreträde, alla måste vara beredda att ifrågasätta sin världsbild och sina tolkningar (självklart även jag).

Ett symptom på hur känslig denna debatten är var att Selimovic omgående blev attackerad och misstänkliggjord. Kloka och vanligtvis balanserade Rakel Chukri beskriver Selimovics brev som ett enda stort misstänkliggörande av Khemiri, och avslutar med ”Borde vi inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt?”. Jag tänker att just det är problemet, att vi inte klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt i dagens allt mer polariserade debattklimat. Men för mig betyder det snarare att man måste kunna se och bekämpa den strukturella rasismen, men att man också måste kunna se att då strukturell rasism används som förklaringsmodell även vid tillfällen då det troligtvis handlar om andra problem, så riskerar man att förenkla och polarisera, och kanske även att segmentera upplevda motsättningar. Qaisar Mahmood och Ivar Arpi skriver båda klokt om det destruktiva i att överanvända kategoriseringar och tankemodeller ifrån rasismen (”vit”/”icke-vit”) även då syftet är gott.

Attackerna på Selimovic visar också på en intolerans och ett krav på likriktning i den antirasistiska kampen, som känns igen ifrån den feministiska kampen (väl beskrivet av Sakine Madon). Skarpa Adam Cwejman belyser mycket tydligt det kanske elakaste debattknepet, att stämpla ut personer som Selimovic som själva har invandrarbakgrund men inte delar ”rätt” analys som ”husblattar”. Även Erik Helmerson i DN och Heidi Avellan i Sydsvenskan beskriver träffsäkert det viktiga i att man tillåts problematisera, att det finns rum för pluralism och tolerans även i den antirasistiska debatten.

Styrkan i Khemiris text är att den så väl fångar och beskriver hur effekterna av existerande rasistiska föreställningar kan upplevas av den enskilda människan. Det kommer dock alltid att finnas olika tolkningar av världen, av enskilda situationer, olika uppfattningar om vad som är en rasistisk föreställning. Styrkan i Selimovic text är att den problematiserar kring detta, och att den även funderar kring vilka konsekvenserna av en viss världsbild blir. Båda texterna behövs. Den viktigaste av många viktiga frågor som berörs av den här diskussionen är hur vi bäst bekämpar rasism, och jag tror själv att den kampen mår bra av ett mer tillåtande debattklimat.

Min ingång i debatten var dock från början grundad i min ”grupptillhörighet” som polis, som gjorde att jag kände mig missaktad av Khemiris text på samma sätt som han så många gånger känt sig missaktad på grund av sin hårfärg. Det var baserat på den reaktionen som jag skrev ett eget brev. Det brevet blev, även för min del, mindre aktuellt av att jag ombads skriva en annan text på ett liknande tema på SVT Debatt, men publiceras nu (som sagt) i alla fall här på bloggen. Läs det gärna. 

Read more...

Tala klarspråk om resursbristen!

Jag skrev för ett par veckor en krönika för Blåljus (polisförbundet i Stockholms hemsida) om polisens resursbrist. Jag publicerar nu även texten i bloggen. Anledningen till att texten har underrubriker och bilder är att Blåljus redaktörer är väldigt mycket bättre på det där med publicism än vad jag är...:-)

Kris på krim
Det är ingen hemlighet att många polisdistrikt i landet har problem på utredningssidan, men jag undrar ändå hur många som förstår hur allvarlig situationen kan vara ibland. På grund av bland annat föräldraledigheter och kommenderingar (som inte har ersatts) så är man nu i Västerort nästan nere i halva styrkan på ”dagkrim”. Det, i kombination med ett stort inflöde, har lett till att de mycket hårt slitande kollegorna helt enkelt inte hinner med. Jag har fått beskrivet för mig hur nästan enbart ärenden med frihetsberövat hanteras. Barn som (eventuellt) utsatts för brott kan få vänta i månader på målsägandeförhör. Grova brott som våldtäkter kan hamna i balans utan handläggare. Och detta trots att kollegorna, inklusive cheferna på enheterna, sliter som djur. Och allt i ett distrikt som, enligt information ifrån en HR-människa, redan har fler anställda vad vi får vara (vilket innebär att skulden för resursbristen ligger hos dem som fastställer distriktets budget, och inte hos distriktsledningen). Kontentan är alltså att om utredningssidan skall få hjälp får man helt enkelt dra ned på annan verksamhet.

Vad skall bort?
Så var skall man då dra ner? Knappast på IG, för även om personalsituationen där inte är lika ansträngd i Västerort som i en del andra distrikt, så är man fortfarande för få, och långt ifrån tillräckligt många för att uppfylla de mål om en ”normalbemanning” som ordningschefen själv definierade. När kärnverksamheten blöder så är det dessutom lätt att det börjar pratas raljant om alla ”specialenheter” och hur onödiga det är. I Västerort har GSI (en insatsgrupp som främst har jobbat mot inbrott) blivit föremål för en del av den frustrationen. Nu skall GSI också läggas ned, och enbart länsinsatsen mot inbrott skall vara kvar (i mindre omfattning). För mig så känns det som att vi i praktiken ger upp kampen mot de hyperaktiva och multikriminella inbrottstjuvarna i Västerort. GSI har inte bara haft väldigt duktig och engagerad personal, de har också jobbat efter ett offensivt koncept som så vitt jag kan se har varit vårt överlägset effektivaste vapen mot den enorma inbrottsvåg som sveper över distriktet. 

Nedprioritering av Näpo
Parallellt så känns det som om närpolisverksamheten successivt håller på att monteras ned (lyckligtvis verkar Södra Järva vara undantaget som bekräftar regeln). Det råder heller inget tvivel om att den nuvarande länspolismästaren inte ser det brottsförebyggande arbetet som lika prioriterat som den förra länspolismästaren gjorde. Och det är lätt att förstå att brottsförebyggande arbete aldrig kan vara lika akut som att hantera pågående utredningar eller att svara på larm, men själva grundtanken med det brottsförebyggande arbetet är ju att man på sikt skall få färre utredningar och larm att hantera. Därför tycker jag att minskade ambitionsnivåer med närpolisarbetet känns väldigt olyckliga, även om jag mycket väl förstår prioriteringen. Om man med de resurser som nu står till buds skall klara det mest akuta grunduppdraget, att hantera larm och utreda anmälda brott, så måste man helt enkelt dra ner på viktiga och fungerande verksamheter. För även om mycket inom polisen definitivt kan effektiviseras, så ger jag inte mycket för ryktena om att det finns en massa kollegor undangömda i ett svart hål någonstans (på RPS?) och rullar tummarna... 

Man kan inte lägga till utan att dra ifrån
Det stör mig enormt mycket att vi tvingas dra ned på och prioritera bort fungerande och samhällsviktig verksamhet (som Näpo och GSI) på grund av resursbrist. Och det stör mig att det ifrån polislednings- och politisk nivå inte talas klarspråk om saken. Hur olyckligt jag än tycker att beslutet är, så skall dock Mats Löfving ha en eloge för att han i alla fall har varit tydlig i frågan.

Normalt brukar man bara få höra vad mer som skall prioriteras, inte vad som skall prioriteras bort. ”Politisk handlingskraft” visas oftast genom att berätta för polisen vad för nya saker vi skall göra och prioritera, som om det fanns någon dötid att lägga till nya uppgifter på. Senast har det exempelvis handlat om brott och kränkningar på nätet. Jag tycker att det vore jättebra om vi kunde satsa mer på att lagföra och förebygga näthatsbrott, men det kräver (som allt annat) resurser. Och om man nu inte samtidigt med att hävda att vi skall prioritera något nytt samtidigt är beredd att skjuta till de resurser som krävs eller att berätta vad vi skall prioritera bort i stället så kan man i princip lika gärna vara tyst.

Överbefälhavare med civilkurage
Vid årskiftet gick Sverker Göransson, Överbefälhavaren för vår försvarsmakt, ut offentligt och konstaterade att Sverige kunde försvara sig i en vecka mot ett angrepp, sedan behövde vi få hjälp. Uttalandet tydliggjorde vilken kapacitet försvaret verkligen har och vilka konsekvenserna försvarets (minskade) anslag blir i praktiken. Knappast populärt hos regeringen, men beundransvärt! Kanske krävs det en man som inte längre har några ambitioner att stiga i graderna, och som har en större lojalitet mot sitt yrke och allmänheten än mot sin uppdragsgivare för att tala sådant klarspråk? Tänk om samma patos och civilkurage fanns bland våra högsta polischefer?  

Foto på ÖB; Jimmy Croona, Försvarsmakten 

Tänk om Rikspolischefen hade sagt rakt ut och offentligt att med de anslag som vi får just nu så kan vi inte samtidigt hantera alla de högst berättigade krav och förväntningar allmänheten har på oss? Att vi till exempel inte har resurser att satsa offensivt mot inbrotten eller att bibehålla satsningen på brottsförebyggande arbete? Istället brukar det ifrån ledningsnivå i polisen låta som ekon ifrån den politiska nivån: ”Polisen måste prestera bättre/bli effektivare!”. Oavsett om det är det som menas, så kan det tolkas som att ”Vi kan och skall lösa vårt uppdrag inom nuvarande budget oavsett hur stort uppdraget blir".

Ingen vill åtgärda resursbristen
Trots att polisen så uppenbart lider av resursbrist så verkar det dessutom råda ett politiskt konsensus om att polisen inte skall få några ökade anslag. Både justitieministern och oppositionen betonar att ”vi aldrig har varit så många poliser som nu”. Ingen hänsyn tas till att uppdraget aldrig har varit bredare, kraven på vad polisen skall klara av aldrig högre. Detta gäller allt ifrån helt nya brottsområden, som t.ex. internetbedrägerier, till ökade ambitioner vad gäller exempelvis relationsvåld eller kampen mot den organiserade brottsligheten. Och även om det finns mycket som behöver bli betydligt bättre och effektivare (inte minst ledning och styrning), så är det både cyniskt och okunnigt att, som hörs i debatten, hävda att det inte ”är någon idé att skicka pengar in i en verksamhet som inte fungerar”. De där saknade pengarna, omsatta i arbetande kollegor, skulle göra en enorm nytta i de utredningsgrupper eller turlag som helt enkelt inte hinner med att hantera inkommande ärenden eller larm på ett tillfredsställande sätt, och än mindre med en acceptabel arbetsmiljö. Och det är medborgarna/brottsoffren som får betala priset för att politikerna vill ”straffa” polisen till att bli effektivare. 

Politisk kåfingrighet gör mer skada än nytta
Istället för resurser visar politikerna handlingskraft genom att producera detaljerade krav på vad som skall prioriteras, utföras och mätas. Krav som till stor del ligger bakom många av de problem med dålig ledning och styrning som minskar den samhällsnytta som polisen faktiskt levererar (genom t.ex. ”pinnjakt”). Den sortens politisk klåfingrighet gör dock mycket mer skada än nytta, vilket inte minst visats av Maciej Zaremba i reportageserierna om skolan och sjukvården. Nej, att visa handlingskraft handlar snarare om att ta ställning för vilka ambitioner man har med polisverksamheten och se till att det finns tillräckligt med resurser för att ambitionerna skall kunna förverkligas än att kräva statistik.

Vilken sorts polis vill vi ha?
Om den högsta prioriteten för polisen är att hålla nere kostnaderna, då måste man även vara tydlig med vad som prioriteras bort. Om polisen skall fortsätta att lägga mer kraft på våld i nära relation och hedersvåld (vilket jag tycker är utmärkt), och hantera explosionen i brottslighet över internet, och arbeta med den systemhotande grova organiserade brottsligheten (som i Södertälje), och samtidigt hålla hög kvalitet i grunduppdraget vad gäller att hantera inkomna larm och ärenden, vad skall vi då dra ned på? Offensiva insatser som GSI, trots att det direkt motverkar uppdraget att komma åt ”mängdbrotten”? Det brottsförebyggande arbetet som ofta, inte minst av oppositionen, lyfts fram som centralt och som kanske långsiktigt är bland det viktigaste vi gör för att få ett tryggare samhälle? Och då all den sortens väl fungerande verksamheter har rationaliserats bort och vi fortfarande inte hinner med, vad skär vi på då? 

Om man istället vill ha en polis som har möjlighet att arbeta proaktivt så väl som reaktivt, då får man också vara beredd att betala vad det kostar. Det vore enormt tacksamt om både våra högre chefer och våra politiker kunde tala klarspråk i den frågan!

Read more...

Både förorten och polisen vinner på mindre hat och misstro

Jag skrev i veckan en text om det polishat som florerar i vissa förortsmiljöer till SVT Debatt. Texten publicerades även i oredigerad/längre version på min blogg. Med anledning av några av de reaktioner texten har gett upphov till tänkte jag göra några klargöranden. Jag ber om ursäkt för att texten är lång och helt oredigerad, den är skriven rakt ut ur huvudet.

Det är jättebra att människor i förorten engagerar sig. Det är nästan alltid bra då människor engagerar sig, och speciellt då det finns en ambition att synliggöra orättvisor, att utbilda, att opinionsbilda. Därför tycker jag självklart att det är bra att Megafonen har föreläsningsserier som ”Harakat” och att Pantrarna har skrivarskola. Kampen mot socialt utanförskap och strukturell diskriminering är central för att ge alla människor i Sverige likvärdiga möjligheter till utbildning, arbete och ett bra liv. Vad gäller det sociala utanförskapet så handlar det både om att ge bättre tillgång till arbetsmarknaden och om att satsa mycket och tidigt på barn och ungdomar. De insatser som hjälper barn och unga i riskzonen betalar sig tusenfalt, både ekonomiskt och mänskligt. Jag försöker verka för en sådan förändring.

Vad gäller polishatet och dess orsaker så har jag inte sagt att poliser aldrig har gjort misstag eller betett sig dåligt eller kränkande. Jag är övertygad om att det har skett vid mängder med tillfällen. Jag har även skrivit om några exempel där jag har varit kritisk till hur polisen har agerat, både strukturellt (som ”reva”) och enskilda ingripanden/utredningar (vilket inte är så vanligt bland aktiva poliser). Det finns ca 20 000 poliser i Sverige, det är klart att alla inte är på topp jämt, och att några aldrig borde ha blivit poliser. Dessutom finns det ett antal problem kring ledning och styrning, där ”resultat”/statistik lätt blir viktigare än uppdragets samhällstjänande kärna. Varje gång polisen beter sig dåligt är en gång för mycket. Samtidigt så är det självklart att människor som utsätts för attacker och sätts under både fysisk och mental press inte alltid agerar exemplariskt. Poliser är nämligen också människor, och inte maskiner.

Det jag vänder mig mot är den systematiska smutskastningen av och hatkampanjerna mot polisen som bedrivs av ett antal ledare och opinionsbildare med inflytande i förortsmiljöer, som kanske själva har blivit utsatta för kränkande möten med polisen och sedan applicerar den erfarenheten på alla poliser. Som jag beskrev i artikeln ovan så följer de samma logik som rasismen där en hel grupp, oavsett individuellt ansvar, blir dömda efter (ofta vinklade beskrivningar) av vad enskilda har gjort. Det spelar alltså ingen roll vad man som polis själv har gjort eller inte gjort, man avhumaniseras som person och beläggs med en kollektiv skuld. En människa som väljer att bli polis för att hjälpa människor och jobba för ett bättre samhälle blir alltså per definition ”ond” och ett legitimt mål? Ett klockrent exempel på den avhumaniseringen är då min beskriving av hatet och attackerna mot poliser i förortsmiljön avfärdades som”snyfthistorier”. Låt mig ge ett exempel (av mängder) på vad som anses vara ”snyfthistorier”. Två kollegor fick en 12 kg tung gatsen kastade på sig ifrån höjd. Hade den träffat några decimeter annorlunda hade de riskerat att dödas eller invalidiseras. Vid tillfället stod de och väntade på låssmed för att ta sig in i en befarat avliden persons lägenhet i Tensta. Det var alltså helt oprovocerat. Men eftersom dessa personer, oavsett vad de gjort, bara genom att vara poliser inte riktigt ansågs vara mänskliga så hade det varit en ”snyfthistoria” om de aldrig mer hade kunnat gå eller se mer. Den människosynen är det något fel på. Att det framfördes att en polis inte kan vara ett offer då denne är beväpnad är också underligt. Blöder man inte längre då? Vad hjälper beväpningen mot en sten man aldrig såg komma i en helt tom och tyst natt? Kollegorna som attackerades hade förortsbakgrund. Spelar det någon roll? Knappast. Spelar det någon roll att de bara var där på ett vanligt utryckningsjobb? Definitivt inte. En del attacker är planerade bakhåll, men många attacker sker vid vanliga larm, där man åker in för att hjälpa någon. En väldigt duktig kollega som är uppvuxen i Rinkeby vill, trots engagemanget för sitt område, absolut inte jobba där för att han känner att han blir värre utsatt än oss andra, kränkningarna blir mer personliga.

Att det sprids nidbilder borde inte heller vara något nytt. Om man har en bild av något/någon så söker man hela tiden efter saker som bekräftar den bilden, är med och skapar processer som bekräftar bilden. Så fungerar ju även rasismen. En person med rasistiska åsikter, som dessutom visar de åsikterna, lär i det bemötande han väcker hela tiden se sin rasism bekräftad. En person som hatar polisen ser en kränkning i varje åtgärd, även om samma åtgärd mot någon annan hade passerat obemärkt. Och de poliser som bemöts med hat och ilska har nog dessvärre ofta svårt att själva inte brista i sitt bemötande. Här är ett färskt exempel på då en kvinna fick sina fördomarmot polisen bekräftade.

Ett tydligt exempel på hur det faktiskt ofta inte spelar någon roll hur man agerar, folk kommer ändå att få sina fördomar bekräftade, var den tragiska branden på Kuddbygränd för ett par år sedan, där en mor och flera av hennes barn omkom av rökförgiftning i trapphuset. Eftersom brandkåren regelbundet utsätts för stenkastning och bakhåll genom att ungdomar tänder eld på bilar och sedan väntar på broarna med stenar så inväntar de polis vid en bilbrand utan spridningsrisk. Då det är fara för liv stannar de dock aldrig upp och inväntar polis, och vid Kuddbygränd var de där ett par minuter efter att de hade fått larmet. Både brandmän, poliser och ambulans gjorde så klart sitt yttersta. En kollega fick dras bort ifrån en liten flickas kropp efter att ha hållit på med HLR långt efter att hon redan var död. Jag var inte där, men jag stod vid avspärrningarna dagen efter. Då möttes jag av det vanliga hatet, och av historier om hur brandkåren hade väntat bara för att det var i Rinkeby det brann. Så sprids nidbilderna gång efter gång.

Det är naturligtvis svårt för mig att veta sanningshalten på varje historia om övergrepp som berättas. Som jag nämnde är jag övertygad om att poliser ibland agerar oacceptabelt, och att det sker oftare då polisen initialt bemöts med hat. Jag är dock också medveten om att polisen satsar mer och mer på värderingsfrågor, speciellt på polishögskolan, och att man aktivt har försökt bredda poliskåren ifrån att ha tidigare ha varit nästan uteslutande vita män. Det har gjort att vi har en helt annan poliskår idag än för 15-20 år sedan. Jag arbetar i Västerort i Stockholm, och har under min tid som polis bara sett några enstaka ingripande som har varit tveksamma (och inga övergrepp). Sen har jag ingen erfarenhet av att jobba i någon annan myndighet. En del stockholmskollegor har sagt att skånepolisen ligger en bra bit efter värderingsmässigt, men det är svårt för mig att bedöma. Jag håller mig dock ytterst tveksam till att polisen någon stans i Sverige skulle kidnappa och misshandla ungdomar som Anyuru skriver. Om man omhändertar någon utan att ha lagstöd så är det ett olaga frihetsberövande. Om man gör det för att misshandla någon så är det ett människorov, och ger ett flerårigt fängelsestraff. Min gissning är att något har hänt, säkert ett ingripande där polisen har agerat tveksamt/illa som har lett till upptrappad konflikt, men sedan berättas det om i en väldigt vinkad version med syfte att framställa polisen i sämsta möjliga dager.

Det är självklart att ett strukturellt underläge skapar frustration och ökar risken för kriminalitet. Det är bara en av många anledningar att arbeta för ett jämlikt samhälle. Däremot är det lika självklart att ett underläge inte ger ansvarsfrihet. Att hävda att man har rätt att attackera poliser oavsett vad den enskilde polisen har gjort bara för att förorten är marginaliserad är ungefär som att säga att en homosexuell person har rätt att ge sig på och misshandla vilken heterosexuell som helst, även om denne aldrig kränkt någon, bara för att homosexuella länge varit utsatta för en strukturell diskriminering av det heteronormativa majoritetssamhället. Logiken brister.

Även om det är så att de argaste polishatarna/poliskritikerna inte bryr sig överhuvudtaget om någon polis skulle råka dö av en kastad gatsten, så borde de ändå bry sig om utvecklingen i förorten. Det torde vara självklart att hatet bara leder till att öka konflikterna och spänningarna i varje möte mellan polis och ungdomar, vilket alla förlorar på. Alla utom de yrkeskriminella, som tjänar på att hålla polisen borta ifrån sitt område då det blir lättare att handla med narkotika, begå inbrott och råna människor. Faktum är att det ofta är mycket tydligt hur ett tillslag mot kriminella följs på ökade attacker mot polisen, att attackerna inspireras och styrs av yrkeskriminella. Det är logiskt, det som inte är logiskt är hur människor som inte är yrkeskriminella och vars område lider under kriminaliteten spelar dem i händerna.

Min förhoppning är att det skall gå att vända den negativa spiralen av hat, misstro och konflikter. Det är så uppenbart att alla (som inte livnär sig på brott) tjänar på mer förtroende emellan förortsbor (speciellt ungdomar) och polis. På samma sätt som hat föder hat så kan hjälpsamhet och vänlighet ge en ömsesidigt positiv resonans. Detta är polisen medveten om och i Stockholm har det gjorts stora satsningar på att förbättra relationen med förortsungdomar. Man behöver självklart fortsätta med att försöka bli bättre, men processen måste vara ömsesidig om den skall lyckas. Det är där personer och organisationer som har inflytande i förorten kan göra en stor välgärning, inte minst för sina egna släktingar och grannar. Som jag sa inledningsvis så är jag medveten om att organisationer som Megafonen och Pantrarna gör mycket bra arbete. Jag är dock helt övertygad om att detta arbete skulle göra ännu mer nytta om de nyanserade sin bild av samhällsföreträdare, främst då polisen, en aning.

Read more...

Om det destruktiva polishatet i vissa förortortsmiljöer

Jag kontaktade SVT Debatt med avsikt att få texten om "reva" och avhumanisering som finns nedan i bloggen publicerad där. Den ansågs inte passa, men jag fick istället frågan om jag ville skriva ett svar på Johannes Anyurus text på SVT Debatt. Eftersom jag redan hade funderat en del kring vad polishatet beror på och gör med förorten så accepterade jag. Resultatet finns här. Nedan finner ni en mindre redigerad, version, där en hel del som skalades bort för att få ned längden till vad som passar på SVT Debatt finns med. 

Jag var då jag började arbeta som polis medveten om att många människor ogillar polisen. Ett polisingripande kan innebära att någon känner sig kränkt. Då människor grips, rapporteras, kontrolleras, avvisas eller på annat sätt utsätts för polisens myndighetsutövning så kan det väcka irritation eller ilska, även om det ofta är lätt att se hur åtgärden värnar om någon annan, om samhället i sin helhet. Jag hade dock ingen aning om hur utbrett och starkt polishatet var i några av de segregerade förorterna, speciellt bland unga. Att en del barn i mellanstadieåldern redan hade lärt sig att skrika ”fuck aina” då man var i närheten. Att vi får våra bilar vandaliserade med jämna mellanrum om de lämnas ovaktade. Och att vi regelbundet utsätts för stenkastning, ibland lockas in i regelrätta bakhåll där någon ringer in ett falskt larm och man har laddat upp med stora stenar att kasta ifrån höjd. Det känns närmast surrealistiskt och djupt tragisk att vi, då vi faktiskt åker in i ett område för att hjälpa, för att människor är i nöd eller har utsatts för brott, attackeras som om vi vore en ockupationsmakt. Det är endast en fråga om tur att ingen kollega ännu har skadats allvarlig eller dödats av en tung sten som träffar illa.

Vad beror hatet på? Polisens ingripanden i de här områdena? Då förekomsten av exempelvis inbrott och personrån är skyhögt över rikssnittet så görs det naturligtvis fler kontroller, både i samband med att ett brott precis har utförts och för att försöka förebygga brott. Att inte arbeta så hade varit att säga att människor i de segregerade förorterna inte har samma rätt att få de brott de utsätts för utredda och beivrade som alla andra. Polisen har dock anledning till självkritik. Det finns strukturella problem med ledning och styrning som gör att man fokuserar mer på ”resultat” än på uppdragets i grunden humanistiska natur. Då dåliga beslut fattas så försvåras också den interna diskussionen om t.ex. värdringsfrågor av att takhöjden lämnar en hel del att önska. ”Reva” och de kritiserade kontrollerna i lokaltrafiken är ett exempel på där ett beslut på ledningsnivå direkt har skadat förtroendet för polisen, speciellt hos människor med utländsk bakgrund. Sen gör poliser ibland misstag och/eller brister i bemötande, vilket alltid är djupt olyckligt. Då och då dyker det även upp exempel på poliser som uttrycker sig rasistiskt, som då en skånepolis under upploppsinsats refererade till någon som en ”apajävel”. Det rör sig dock om enstaka undantag, många poliser har själv utländsk bakgrund och rasism tolereras normalt varken av ledning eller kollegor.

Jag kan inte heller se hur några enstaka dåliga beslut eller mindre lyckade ingripande, eller ens rasistiska uttalanden, hur totalt oacceptabla de än är, kan förklara att hatet mot hela poliskåren är så pass utbrett bland ungdomar i förorten. Min erfarenhet är att de allra flesta poliser gör sitt bästa för att vara kommunikativa och ha ett bra bemötande, även då de möts av fientlighet och förolämpningar. Varför döms vi då alla ut efter vad några få har gjort? Jag är övertygad om att det till stor del beror på att många förortsbor får sin uppfattning om polisen mer ifrån vad som sägs om oss och hur vi tolkas, än hur vi faktiskt beter oss. Det finns en föreställning av polisen som förtryckande, fascistisk och rasistisk. Vi avhumaniseras till ”snuten” eller ”aina” och allt vi gör tolkas utifrån nidbilden av oss, berättas om, förvrids, tills även helt korrekta ingripanden kan tas som bevis på fascism eller rasism. Det intressanta är att den här avhumaniserande kollektiviseringen, där poliser inte längre ses som individer, följder samma logik som rasismen. Både vad gäller hur fakta ofta vinklas och förvrids för att passa in i en existerande nidbild och hur alla, oavsett möjlighet att påverka, görs ansvariga för enskilda individers handlingar. Rent livsfarlig stenkastning mot enskilda poliser verkar försvaras eller ursäktas med en föreställning av att vi alla delar någon sorts kollektiv skuld, detta trots att de flesta poliser bara gör sitt bästa för att jobba för ett bättre samhälle.

Det är också viktigt att påpeka att det inte bara är polisen som attackeras. Även brandkåren och andra som ses som företrädare för samhället utsätts för stenkastning, och de attackerna kan ju knappast bero på kontroller. Naturligtvis skapar både det sociala utanförskapet i förorten och den strukturella diskriminering som människor med utländsk bakgrund utsätts för en frustration. Kampen för lägre arbetslöshet, bättre skolor, tidigt och kraftfullt stöd till familjer med problem och andra sociala insatser är det främsta och viktigaste sättet att bekämpa både utanförskap och kriminalitet. Diskriminering, inte minst på arbetsmarknaden, är ett enormt samhällsproblem. Men inget av detta räcker dock som förklaring till stenkastning eller vandalism mot polis och brandkår. Det finns många områden i Sverige (inte minst på landsbygden) med socialt utanförskap, och det finns andra grupper än förortsbor som utsätts för strukturell diskriminering (kvinnor, samer, homosexuella, mm) utan att det leder till attacker mot brandbilar.

Det är uppenbart att det är samma strukturer som ligger bakom attackerna på polis och på andra samhällsföreträdare (som brandkåren), samt att det inte räcker med utanförskap som förklaringsmodell utan att det också handlar om värderingar och subkulturer. Värderingar som säger att samhällets representanter skall hålla sig borta ifrån förorten, att det är fult att berätta för polisen om brott (”gola”), att de enda maktstrukturer som räknas är förortens egna. Dessa värderingar, som kraftigt stärker kriminellas status och förenklar deras "arbete" och rekrytering, delas dock av många vanliga förortsungdomar, trots att dem som främst drabbas av de problem och kränkningar kriminaliteten innebär är deras egna släktingar och grannar. Varför? För att de sprids av många av de ledare och förebilder som har starkast inflytande i förorterna.

Jag blev i höstas i egenskap av polis blivit inbjuden till ett samtal med några förortsungdomar, arrangerat av tidningen "Norra Sidan". Jag trodde att vi skulle prata om mötet mellan polis och ungdomar. Den mest militante av dem, Rami Al-khamisi ifrån organisationen "Megafonen", hade dock redan sin världsbild vad gäller det mötet så klar för sig att dialogen uteblev. Polisen borde helt lämna förorten, vi var inte välkomna där. Vi var fortfarande ansvariga för att lösa alla brott. Dock utan att få någon hjälp, då han själv aldrig skulle "gola". Han fortsatte att klargöra att polisens egentliga uppgift ifrån makthavarna var att förtrycka människorna i förorten, och att inga "vita", varken poliser, lärare, eller tjänstemän hade någon rätt att fatta beslut i förorten. Al-Khamisi har i förra veckan skrivit en artikel här på SVT Debatt. Den är välskriven och mer nyanserat formulerad, men budskapet att samhället har övergivit förorten och polisen befinner sig där för att förtrycka folk (och inte för att skydda, hjälpa och beivra brott) är tydligt.

En annan ledargestalt med stort inflytande i förortsmiljöer, organisationen Pantrarnas Johannes Anyuru, har också skrivit en artikel på SVT Debatt, där samma världsbild presenteras med ett mer poetiskt grepp. Anyuru tar i sin text upp exempel som jag har väldigt svårt att förhålla mig till. Att polisen skulle åka omkring och slänga in ungdomar i bussar, misshandla dem, och sedan dumpa dem i något skogsområde är helt enkelt så långt ifrån allt jag har sett, hört eller ens hört talas om i dagens Sverige att jag har svårt att tro att det är en objektiv berättelse av ett faktiskt händelseförlopp. Hur som helst så målar Anyuru upp en bild av en kraftigt rasistisk polis vars försök till nätverkande med förortsungdomar egentligen bara är nya sätt att utöva förtryck på. På Pantrarnas hemsida kan man för övrigt, i en dikt under taggen "Polisen/grisen", läsa hur politiker jämförs med råttor, hur man skall be poliser "suga av" en och att fältare skall "klä av sig nakna och va redo för o bli tagna". Al-khamisi och Anyuru är långt ifrån ensamma om sprida en berättelse där polisen är en förtryckare och samhället helt har vänt förorten ryggen. Många fritidsledare och lokala förebilder delar och sprider samma tankar och idéer. Även musiker, kulturpersonligheter, journalister, politiker, frivilligorganisationer och många andra återberättar ibland olika aspekter av den här världsbilden. Inte konstigt att det kastas sten.

Polishat är dock inte den enda konsekvensen. Denna berättelse om förorten gör att det blir lätt för förortsungdomar på glid att för sig själva eller andra bygga sin identitet på att definiera sig i motsatsförhållande till samhället och göra kriminella livsval. Om du som vilsen ungdom får lära dig att samhället håller på att utsätta dig för förtryck, då blir naturligtvis steget till att vända dess regler ryggen och börja ägna dig åt kriminalitet betydligt lättare att ta. Och om människor i din omgivning sedan signalerar att de poliser, lärare och socialsekreterare som försöker få dig att bryta upp ifrån en kriminell bana inte har någon legitimitet, så undergräver man även de processer som samhället har för att få unga kriminella att överge brottets bana.

Som det ser ut nu i de värst utsatta förorterna så räcker det inte med den, absolut nödvändiga, satsningen samhället behöver göra mot socialt utanförskap. Så länge tillräckligt många ungdomar i högstadieåldern redan har en kriminell identitet är det väldigt svårt att skapa en trygg och konstruktiv skolmiljö. Då fritidsgårdar ibland bränns ned och de fritidsledare som faktiskt gör sin samhällsplikt och talar med polisen angående pågående brottsutredningar riskerar att misshandlas är det inte brist på pengar som är det enda problemet. Så länge rån och stölder är allt för vanliga, så kommer det vara svårt att locka fler näringsidkare eller institutioner till lokalsamhället som kan skapa jobb och dynamik. Tvärtom har jag i jobbet träffat många boende som helt enkelt inte orkar längre, efter att lägenheten länsats för andra gången eller sonen har rånats på sin tredje mobiltelefon. Och det är ofta de som lämnar som skulle ha behövts mest för att vända utvecklingen.

Organisationer som Megafonen och Pantrarna gör mycket bra och viktigt arbete i förorten genom att organisera människor, lyfta upp samhällsproblem, utbilda och bilda opinion. Därför är det för mig ironiskt att de ibland även sprider en världsbild av samhälls- och polishat, då den världbilden leder till ökade konflikter och mer kriminalitet, och därför starkt bidrar till att hindra förorten från att utvecklas. Och de som får betala priset är den stora majoriteten hederliga förortsbor som, förutom det sociala utanförskapet, dessutom lever med stor otrygghet och utsatthet.

Som det ser ut idag är situationen i de segregerade storstadsförorterna ett av Sveriges absolut största samhällsproblem. Om vi istället kan vända utvecklingen ifrån dagens negativa spiral till en positiv sådan så skulle samma områden istället kunna bli framåtsträvande centrum för både kulturella aktiviteter och kreativt företagande. Men det kräver inte bara att staten och samhället satsar, utan också att en ny världsbild genomsyrar förorten, en världsbild byggd på värderingar av hopp, samarbete och delaktighet. Lokalt förankrade ledare som Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru har trovärdigheten att sprida den världsbilden och möjligheten att på så sätt göra en enorm insats för både förorten och samhället i stort.

Read more...

Om "reva" och avhumanisering

Jag har redan skrivit en text om "reva" ur mitt perspektiv som polis och människa som dels finns publicerad nedan på bloggen och dels i en förkortad variant på Aftonbladets debattsida, men jag känner att jag har mer som jag vill få sagt.

Det är lätt att förstå de senaste veckornas upprördhet kring det som har kommit att kallas "reva" men som egentligen handlar om så mycket mer, bland annat grunden i vår migrationspolitik och om vår gemensamma identitet som svenskar. Dels för att många av de människor som har fått utvisningsbeslut  får sina liv sönderslagna om beslutet verkställs. Men också för att det polisarbete som utförs i huvudsyfte att påträffa personer med utvisningsbeslut hängande över sig, även om det görs korrekt i samband med kontroll av t.ex. plankare, får många svenskar med "utländskt utseende" att känna att deras delaktighet i vårt samhälle är ifrågasatt ifrån myndighetshåll. En känsla som dessutom förstärks kraftigt då det sprids berättelser om hur kontroller felaktigt har gjorts enbart baserat på utseende. Men samtidigt grundar sig både polisens agerande och Migrationsverket samt migrationsdomstolarnas beslut på en politik som det fattats riksdagsbeslut på under såväl rödgröna som alliansregeringar.

Sverige har reglerad invandring. Det råder det mycket bred politisk enighet om. Det innebär att ansökan om uppehållstillstånd prövas enligt gällande lagstiftning. Vid avslag försöker migrationsverket få den sökande att återvända frivilligt, och om det inte lyckas lämnas ärendet om så kallad "verkställighet" (det vill säga att genomföra utvisningen) över till polisen. Skulle det inte vara fallet, så skulle invandringen i praktiken vara fri. Dessutom, i takt med att rörligheten inom EU har ökat så har även lagstödet för och kraven på "inre utlänningskontroller" ökat. Utlänningslagen togs fram och beslutades om under den förra rödgröna regeringen (läs gärna bloggaren Magnus Ernström samt miljöpartisten Jakop Dalundes texter om ämnet).

Dock har den nuvarande alliansregeringen lagt större fokus på frågan (läs gärna Fokus utmärkta artikel), vilket tillsammans med att myndigheter, inte minst polisen, allt mer styrs ifrån politisk nivå med statistikhets och krav på "resultat" lett till att främst Gränspolisen har fått hårda krav på att öka verkställigheterna. Som ett led i att producera de efterfrågade resultaten prövades projektet "Reva" i Malmö, såvitt jag har förstått främst för att effektivisera administrationen. Dessutom prövades där även mer offensiva arbetssätt vad gäller att genomföra inre utlänningskontroller. Sammantaget ledde det till fler verkställigheter, bättre siffror/statistik och nöjda allianspolitiker. Oavsett vem som fattade beslut om att börja med de riktade inre utlänningskontrollerna i Stockholms tunnelbana, så känns det tydligt att detta skedde med regeringens goda minne.

Egentligen så innebär inte "reva" eller kontrollerna i tunnelbanan någon radikal kursförändring i migrationspolitiken, de är snarare en konsekvens av ett ökat fokus och en resultathets kring den redan existerade politiken. Ändå så har just kontrollerna i tunnelbanan lett till så massiva protester att det nu (lyckligtvis) har beslutats att upphöra med dem. Varför? Jag tror att det delvis handlar om att den politik som för många har handlat om abstrakta fall långt bort har blivit mycket mer närvarande och påtaglig. Detta både för de svenskar som själva känner sig misstänkliggjorda av kontrollerna och för en grupp, Stockholms tunnelbaneåkande medelklass, som har väldigt stor tillgång till det offentliga samtalet (här en länk till satirikern Kent Wistis vassa teckning om detta).

Det är väldigt naturligt att känna att det är grymt, orättvist, och rent av omänskligt, att människor som förtvivlat gärna vill vara kvar i Sverige utvisas. Detta oavsett om det är för att de har byggt sina liv här eller för att de går en osäker tillvaro till mötes pga konflikter, förtryck eller fattigdom i sina ursprungsländer. Ofta gäller båda. Det är också lätt att känna att det är något fel på vårt migrationssystem då det dyker upp fall där det verkar som om vi skickar tillbaka människor till förföljelse och tortyr eller rycker loss barn ifrån den enda plats på jorden de känner till för att skicka dem till ett land de aldrig har varit i. Det behöver diskuteras. Min uppfattning är att lagstiftningen behöver ändras, t.ex. genom en betydligt generösare definition av "Synnerligen ömmande omständigheter" som en ventil i ett annars fyrkantigt system. För alla lagstiftningar är fyrkantiga, det är ofrånkomligt. Det är dock värt att igen påpeka att detta inte är något nytt, och inte har något med "reva" och polisen att göra. För den gömda flyktingen så är knappast den mest relevanta frågan om han eftersöks i tunnelbanan, på en arbetsplats eller i hemmet, utan om han får möjlighet att stanna eller inte. Däremot är det helt klart att ökade kontroller och ökat "letande" naturligtvis leder till ökad stress och utsatthet, och speciellt problematiskt med kontroller i kollektivtrafiken är att de kan leda till svårigheterna att uppsöka sjukvård.

Det "reva" och tunnelbanekontrollerna har gjort är att de har synliggjort hur det byråkratiska systemet på sätt och vis avhumaniserar individen. Inte heller detta är unikt för migrationspolitiken, detsamma gäller beslut hos t.ex. försäkringskassan (noterar t.ex. fadäsen där en handläggare krävde att en dödssjuk skulle rapportera sitt dödsdatum för att få fortsatt sjukpenning) och ett antal andra myndigheter. Det som är unikt är att tunnelbanekontrollerna innebär att systemet inför öppen ridå "jagar" människor som har drabbats av dess baksida. Att använda tvångsmedel mot människor är alltid provocerande och integritetskränkande, och det är för mig väldigt stor skillnad på att omhänderta och spärra in brottslingar (vilket jag gärna gör) och att göra detsamma med papperslösa (vilket känns helt fel). Dessutom, vilket kanske har fått större genomslag i debatten än de papperslösas utsatthet, så uppfattas den upplevda avhumaniseringen genom de riktade inre utlänningskontrollerna av många med utländsk härkomst som om den innefattar dem också. Kontrollerna uppfattas som ett ifrågasättande av vem som har rätt att vara eller uppfattas som svensk och som ett misstänkliggörande av en del av befolkningen (exemplifierad av t.ex. Jonas Hassen Khemiris starka skildring) Och det i en tid där medvetenheten kring normer och exkluderande strukturer baserat på utseende är större än någonsin förr. Motreaktionen har varit massiv.

Även om ansvaret för tunnelbanekontrollerna i grunden är politiskt, så innebär det inte att det aldrig finns fog för kritiken mot polisen. Polischefer fattar ibland dåliga beslut för att  leverera de "resultat" som överordnade, och i sista hand regeringen" kräver. Kontrollerna i tunnelbanan är ett exempel på ett sådant dåligt beslut. Det görs även misstag på individnivå på "golvet". Ett par exempel där poliser verkar ha kontrollerat personer helt utan annan anledning än p.g.a. deras utseenden cirkulerar på nätet. Dessutom verkar kollegor i enstaka fall ha brustit i bemötande i samband med kontrollerna. Till viss del beror det på att poliser också är människor och gör misstag. Men det motiverar knappast de nazijämförelser som har haglat i sociala medier på sistone (läs gärna Claes Cassels text om jämförelse med Eichmann). Visst finns det en lydnadskultur inom polisen. Och i grunden är det nödvändigt, ordningsmakten skall utföra det uppdrag den får av vår demokrati, inte bestå av frilansande sheriffer som kör sitt eget race. Samtidigt kan det också leda till en ökad svårighet att på ett lämpligt sätt reagera eller ifrågasätta då direktiv och regelverk verkar brista mot humanitet och sunt förnuft, vilket händer och alltid kommer att hända eftersom inga system är perfekta. Men det är knappast något som enskilda kollegor kan hållas ansvariga för. Speciellt inte om/när det skulle innebära att de själva skulle behöva överpröva både regeringsuppdrag och domstolsbeslut. Men det är dock just det som verkar krävas av dem, för om man inte gör det så riskerar man att stämplas som en hjärtlös fascist eller rasist.

Jag återkommer till avhumaniseringen. Liksom byråkratiska system tenderar att avhumanisera individer, så gör även polarisering och demonisering det. Inte bara de poliser som verkställer de kritiserade, men än dock demokratiskt fattade, besluten drabbas. Hela kåren avhumaniseras. Ett färskt och speciellt osmakligt exempel är då en kollegas mycket tragiska död hånats med indirekta hänvisningar till att denne bara genom att vara polis var ansvarig för allt lidande (reellt och uppfattat) som kan kopplas till migrationspolitiken. Oftast rör det sig dock om flytande och generaliserande formuleringar om hur "snuten" är eller beter sig, där vi alla dras över en kam. Ibland kommer även de generella sågningarna av polisen ifrån personer som jag själv respekterar och gillar, vilket känns ännu tråkigare. Och på samma sätt som det är helt naturligt att även personer som själva inte har drabbats av de kritiserade id-kontroller kopplade till "reva" ändå känner sig misstänkliggjorda för att de upplever sig tillhöra samma grupp som de som utsatts, så är det också naturligt att jag som polis känner mig träffad av den ilska och det förakt som riktas mot poliser i allmänhet. Det hela känns speciellt tråkigt då jag och många av mina kollegor faktiskt har valt ett hårt och dåligt betalt yrke just för att vi vill hjälpa människor utsatta människor och arbeta för ett bättre samhälle.

Ilskan över och kritiken mot "reva" föder och göder även ett redan existerande polishat som inte bara leder till att vi möts av förolämpningar, utan även vandalism och rent livsfarliga stenkastningar. Dessutom försvårar det kraftigt vårt brottsbekämpande och trygghetsskapande grunduppdrag och spelar kriminella gäng rakt i händerna. Avhumaniseringen är också rent kontraproduktiv om man vill påverka polisen i en mer humanistisk riktning, för ju mer överdriven och obefogad kritik kåren får, desto mer går vi i kollektiv försvarsställning och desto svårare är det att lära och utvecklas av den nyanserade och konstruktiva kritiken som också finns. Detta fenomen är allmänmänskligt och gäller självklart inte bara poliser. Och liksom främlingsfientlighet  kan bli en självuppfyllande profetia, då det bemötande man ger de utsatta grupperna riskerar att leda till precis det man anklagar gruppen för (tex arbetslöshet) så kan även polishat leda till att fördomar mot polisen besannas. De som hatar eller ogillar polisen visar ofta det på sätt som riskerar att ge precis den misstänksamhet som de hävdar är anledningen till motviljan mot polisen. Och så är man fast i ännu en negativ spiral...

Så vad kan man då göra? Att sluta med tunnelbanekontrollerna löser ju som påpekats knappast alla problem. Som jag redan har nämnt så tror jag att en bra start vore en bättre migrationslagstiftning, och speciellt då angående vad som anses vara synnerligen ömmande omständigheter. Alla system behöver ventiler och flexibilitet för att hantera det faktum att det är människor som vi har att göra med. Det får visserligen inte bli tjänstemannamässigt godtycke som styr istället för de lagar och regler det fattats demokratiska beslut om, men jag tror ändå det är otroligt viktigt att även tjänstemän uppmuntras och tillåts att också vara medmänniskor i sin yrkesutövning. Sen vill jag igen markera hur viktigt det är att vi har ett bättre samtal om de här svåra frågorna. Ett samtal som är respektfullt istället för hatiskt och som söker förståelse och lösningar istället för polarisering och konflikt, ett samtal som kombinerar respekt för den demokratiska processen med insikten att varken demokratin eller våra lagar och system någonsin är perfekta. En fråga som man då skulle kunna diskutera är om man helt skulle kunna sluta att ägna sig åt tvångsavvisningar, vad det skulle innebära och få för konsekvenser, samt om det skulle gå att få ett demokratiskt stöd för en sådan linje. 

Read more...

Om "reva" och polisen

Jag är född i Sverige och uppväxt i en trygg medelklassfamilj. Jag har aldrig behövt vara rädd för att jag eller någon nära mig skall utsättas för förföljelse eller förtryck. Jag har alltid sett möjligheter att skapa mig en framtid där jag är, och när jag har rest så har det varit frivilligt och med avsikt och möjlighet att återvända till en stabil tillvaro. Därför är det svårt för mig att sätta mig till doms över en person som trots ett avvisnings- eller utvisningsbeslut väljer att stanna i Sverige. Speciellt då jag, liksom många andra, har hört, läst om, och även till viss mån träffat på fall där utvisningsbesluten verkar strida mot både sunt förnuft och tankar om humanitet och mänskliga rättigheter. Att jag dessutom har nära vänner som hela livet har varit engagerade för att hjälpa papperslösa har säkert också påverkat mitt synsätt.

Jag valde att bli polis för att hjälpa människor och för att bekämpa kriminalitet och våld. Få saker gör mig så arg som personer som för pengar, makt, status eller av andra anledningar kränker och förstör för andra, oavsett om det rör sig om relationsvåld, rån eller annan brottslighet. De flesta som blir poliser gör det valet för att de vill arbeta för ett bättre samhälle, väl medvetna om att de kommer att få jobba hårt, utsättas för mycket, och tjäna dåligt. Min lön är efter ett antal år i yrket mycket närmare tjugo än trettio tusen och knappt hälften av vad jag hade haft om jag hade stannat på mitt gamla jobb. Men vid de tillfällen som jag precis har räddat livet på en självmordskandidat eller lyckats lagföra en rånare och på så sätt ge brottsoffret upprättelse och göra samhället tryggare så är det definitivt värt det.

Som polis är jag även van vid att utsättas för allt ifrån hot och våld till förolämpningar och missaktning. Jag förväntas stå till svars för allt alla andra poliser någonsin gjort, ofta i versioner av händelsen som lämnat objektiviteten långt bakom sig, samt för alla orättvisor i samhället. En del av dem som kritiserar och hatar är kriminella eller delar deras värderingar, andra är bara människor med en polariserad världsbild som lever väldigt långt ifrån den verklighet jag och mina kollegor möter då vi jobbar. Det är lätt att i krönikor och på sociala medier raljera över och attackera polisen då den associeras till "makten", men i själva verket har många av de här kritikerna en mycket större maktposition i samhället en vad de enskilda poliser som kritiseras har.

Jag har själv inte haft något med varken "reva" eller biljettkontroller i tunnelbanan med (sido)avsikt att eftersöka papperslösa för verkställighet att göra, och det är jag glad för. Då jag jobbade på utryckningen så gjorde jag inre utlänningskontroller då personer var gripna för brott. Jag gjorde dock aldrig inre utlänningskontroller då jag hade att göra med exempelvis ett brottsoffer, även om det i vissa fall verkade väldigt sannolikt att denne inte hade rätt att vistas i landet. Det var så jag valde att jobba. Jag och många kollegor med mig vill att även papperslösa skall kunna anmäla brott utan att riskera utvisning, annars blir de i princip rättslösa.

Vad gäller kontrollerna i tunnelbanan, som så vitt jag har förstått i princip enbart utförs av gränspolisen, så tycker jag att de är olyckliga på flera olika sätt. Dels så skapar de ökad otrygghet och svårigheter för en redan utsatt grupp människor. Det kan exempelvis bli svårt för papperslösa att ta sig till sjukhus och söka vård. Dels så skapar de en stark känsla av diskriminering bland svenskar med utländsk bakgrund. Och dessutom så är det en väldigt tveksam användning av polisiära resurser som det finns skriande behov av i kärnverksamheten (som i många fall går på knäna på grund av resursbrist). Resultatet blir även en enorm negativ publicitet för polisen, som i högre grad än de flesta yrkeskårer är beroende av allmänhetens positiva inställning för att kunna göra ett bra jobb.

Jag vill dock klargöra att jag inte är kritisk mot de enskilda kollegor inom gränspolisen som utför kontrollerna. De har fått direktiv av sina chefer, i rakt nedstigande led ifrån regeringen att detta arbetet skall utföras och prioriteras. De genomför alltså en politik som är beslutad om i Sveriges riksdag, och där varje enskilt fall har prövats av det svenska rättssystemet. Att då kräva rakt av att de borde ordervägra, vilket både skulle innebära konsekvenser för polisens trovärdighet (man sätter egna värderingar över det demokratiska uppdraget) och för den enskilde (eventuellt avsked och definitivt noll karriärsmöjligheter) är aningen onyanserat.

Kollegorna på gränspolisen har naturligtvis, liksom jag och alla andra poliser, ansvar för sina egna handlingar. Och för i princip alla poliser så finns det säkert en gräns där man helt enkelt skulle vägra att utföra en given order, även om den gränsen ser olika ut för olika personer. Även jag själv, som troligtvis drar den gränsen tidigare än de flesta poliser, känner dock i grunden ett stort förtroende för Sverige som demokrati och rättsstat, vilket gör att det krävs extremfall för att jag skulle ordervägra. Jag har aldrig varit i en sådan situation att jag har övervägt det, och tror mig aldrig hamna där. Däremot kan jag och många med mig i situationer där regelbok eller direktiv står i motsatsförhållande till vad jag uppfattar som moral och sunt förnuft söka kompromisslösningar i "gråzonen". Många kollegor är dock så pass lojala det demokratiska uppdraget och har så stort förtroende för det svenska rättssystemet att tanken att själva överpröva beslut eller undvika ålagda uppgifter är främmande.

Vad gäller de uppgifter som olika delar av polisen åläggs att göra, så styrs de numera främst av statistiska mål, kring vilka det kopplas hårda krav på  "resultat" och "effektivitet". Det gynnar en ledarskapskultur där kvantitet blir viktigare än kvalitet. Den resultatfokuserade kulturen trycks sedan ner i en hierarkisk organisation där ifrågasättande knappast uppmuntras. Det leder enligt min uppfattning till att dåliga beslut fattas för att få bättre siffror, vilket kontrollerna i tunnelbanan är ett exempel på. Även detta fenomen kommer dock ifrån en politisk nivå, och eldas dessutom på kraftigt av en allmän mediabild om polisens ineffektivitet och krav på att man måste leverera bättre "resultat".

Som debatten ser ut idag, inte minst på sociala medier, så beskylls polisen, och ofta enskilda poliser, för det lidande som försöken att öka verkställigheten genom kontroller i tunnelbanan innebär. Det är säkert så att enskilda poliser har gjort enstaka misstag och övertramp, exempelvis genom att kontrollera personer enbart baserat på utseende utan koppling till exempelvis plankning. I grunden handlar dock problemet självklart om de politiska beslut som ligger bakom både migrationsdomstolarnas ibland uppseendeväckande hårda domar och regeringens krav på ökad verkställighet. Om man vill ha ett annat samhälle så är det betydligt mer konstruktivt att verka för att ändra besluten än att ösa galla över dem som har till uppgift att verkställa dem. Dessutom leder bara excesserna i polishat som flödar i cyberrymden just nu till att polarisera och fördumma debatten. En sidoeffekt är även att det blir svårare för oss poliser att genomföra vårt grunduppdrag, hjälpa människor, bekämpa kriminalitet och öka tryggheten, när det sprids hatisk propaganda mot oss. Det drabbar inte bara poliser, utan samhället i stort.

Även om jag tycker att det är viktigt att försöka nyansera kritiken mot polisen i samband med den här diskussion och uppmärksamma det vanliga polishat som alltid följer med, så  vill jag återvända till mina åsikter om de ökade kontrollerna i syfte att hitta papperslösa och öka verkställigheten på av-/utvisningarna. För mig, både som polis och som människa, är det här dålig politik och dåliga prioriteringar som i praktiken går ut över många olika grupper. Svenskar med utländsk bakgrund känner sig diskriminerade och misstänkliggjorda. Polisen får svårare att arbeta. Brottsoffer som kunde fått hjälp om resurserna hade använts annorlunda drabbas av konsekvenserna av polisens ständiga resursbrist. Och slutligen, för att återvända dit jag började, människor varav en del faktiskt är skräckslagna inför risken att deras utvisningsbeslut kommer att verkställas får en ännu mycket svårare tillvaro.

Read more...