Om polisens låga förtroende i förorterna

söndagen den 6:e april 2014

Då jag samlade tankarna inför att skriva vad jag tänkte om Stockholmspolisens satsning "Fenix" i Södra Järva så dök det upp en hel del funderingar som mer generellt rörde polisens låga förtroende i de segregerade förorterna. I grunden så handlar det om ett socioekonomiskt utanförskap. Det i sin tur skapar en grogrund för ett "mentalt utanförskap", där man känner att man inte tillhör, och inte är välkommen in i, samhället. Detta stärks av alla skiljelinjer som man kan polarisera och skapa "vi och dom" känslor kring. I de segregerade förorterna blir etnicitet en fråga som stärker polariseringen markant, både då människor med utländsk bakgrund utsätts för diskriminering och då det blir ett sätt att skapa identiteter som bygger på ett motsatsförhållande till eller avståndstagande från samhället. Polisen utsätts mest tydligt för den här polariseringen, då man ses som samhällets mest repressiva representanter. Allt som stärker polariseringen fördjupar även utanförskapet. Det gäller både kränkningar och dåligt bemötande ifrån polisen och hetsande och smutskastning av polisen.

Eftersom jag tror att det är en ödesfråga att vi ses som legitima och får bättre möjligheter att utföra vårt brottsbekämpande och trygghetsskapande arbete i de områden som är som mest drabbade av kriminalitet och otrygghet, så skrev jag en separat text med syfte att försöka förklara varför polisens förtroende är så lågt och att peka på det som skulle kunna stärka förtroendet och överbrygga klyftorna. Självklart finns inga "quick-fixes". De socioekonomiska problem som är grunden för utanförskapet, som i sin tur ligger bakom det mesta av ilskan mot samhället i allmänhet och polisen i synnerhet, kräver komplexa och långsiktiga lösningar. Men det finns saker som jag tror att man kan göra relativt snabbt för att påverka hur polisen specifikt ses av förortbor i allmänhet och förortsungdomar i synnerhet. Det handlar både om hur polisen jobbar, beter sig, bemöter folk och hanterar kritik samt om hur folk med inflytande i förortsmiljöer väljer att se på och prata om polisen.

Här finns en onödig motsättning. Som polis så stöter jag på mycket, som jag uppfattar det, obefogad polishat som inte har orsakats av hur de kollegor som jag arbetar med har skött sitt jobb eller bemött ungdomar. Därför ser jag lättare det destruktiva i att sprida överdrivna, och ibland direkt lögnaktiga, nidbilder om polisen som inte sällan kommer ifrån och sanktioneras av människor som livnär sig på att begå brott. De som själva har utsatts för kränkningar av poliser, varav en del har varit grova, har naturligtvis ett annat perspektiv. De ser polisens eget beteende som den överlägset största orsaken till det låga förtroendet, men inser kanske även att det trots allt spelar roll om man sprider ren hatpropaganda eller kriminella värderingar, exempelvis om att det värsta man kan göra är att "gola". Men grejen är att det spelar egentligen ganska liten roll hur viktiga man tror att dessa faktorer är för att omvandla utanförskapet till polisförakt relativt varandra. Båda existerar, och båda behöver hanteras. Den ena främst internt inom polisen: Vi behöver bemöta folk bättre, kanske förändra hur vi jobbar och definitivt vara ödmjukare och lyssna mer på kritik. Den andra i hur personer med inflytande pratar om polisen: Det kanske exemeplvis inte är nödvändigt att stärka motsättningarna genom att måla upp vanliga poliser som ockupanter och förtryckare? Och så vidare.

För att nå ut till de grupper som har störst påverkan på samverkan emellan polis och ungdomar i de segrgerade förorterna så frågade jag om jag kunde få publicera krönikan i Polistidningen och i Norra Sidan (den lokaltidning med bäst täckning i Husby, Tensta och Rinkeby). Det fick jag. Krönikan finns även publicerad på Magasinet Paragraf. Jag hoppas att den, om än så bara en aning, bidrar till att förbättra relationen emellan polis och förortsbor.

Read more...

Om "Fenix"

Jag skrev för ett par veckor sedan en text på SVT Debatt om Stockholmspolisens satsning "Fenix" i Södra Järva, det vill säga det område där Rinkeby och Tensta ligger. Denna veckan startade satsningen. Det var inte en dag för tidigt. Under de veckor som har gått sedan satsningen offentliggjordes har det kommit regelbundna påminnelser om varför den är så nödvändig. Förutom den varierande, men konstant höga, mängd med brott som personrån, butiksrån, inbrott med mera som skapar otrygghet bland de boende, så har det även kommit mer illustrativa exempel på hur allvarlig situationen faktiskt är. Ett var då en ronderande väktare nyligen överfölls och slogs medvetslös helt oprovocerat. Han hann larma sin kollega innan han blev nedslagen. Kollegan berättade sedan att han inte andades då han hittade honom, men att han fick liv i honom. Den misshandlade väktaren klarade sig tack och lov utan allvarliga skador, och berättade sedan att någon hade sagt något om att han var en "golare" innan attacken.

Ett annat exempel var då en bil för ett par veckor sedan skulle fraktas bort ifrån en vändzon. För att arbetet skulle kunna utföras utan att riskera att få ett stenregn på bärgarna så hade en polisbuss tagit position på gångvägarna ovanför. Den bussen attackerades sedan av en stor grupp med stenkastande ungdomar. Stenar krossade sidorutorna på bussen. Lyckligtvis skadades ingen allvarligt. En av dem i bussen var en poliselev ifrån skolan som var där på så kallad "SAO", det vill säga en sorts besök i verkligheten. Eleven behövde sedan avbryta passet på grund av den traumatiska upplevelsen (som för många av de kollegor som jobbar där närmast har normaliserats till någon sorts "vardag"). Jag antar att eleven inte i första hand kommer att söka sig till Västerort.

När satsningen "Fenix" annonserades så kom den vanliga reaktionen ifrån de människor och organisationer som är skeptiska till eller ogillar polisen. Dessvärre var även "Rädda Barnen" och en del andra seriösa organisationer med bland dem som hävdade sig veta att det inte behövdes mer poliser. En del tidningar skrev dock insatta krönikor. speciellt värd att nämnas är Norra Sidans text (som också hyllades på polisförbundets sida "Blåljus"). DN-journalisten Ulrika By gjorde dessutom ett långt, grundligt och mycket läsvärt reportage om satsningen, i vilket hon bland annat intervjuade mig.

Att frågan om problemen i de segregerade förorterna har kommit att handla mer om kampen om världsbilden, om begreppen, tror jag är djupt kontraproduktivt. Denna text i ETC som var ett svar på Bys text illustrerar väl det fenomenet. Bys svarar dock väldigt bra på attacken i detta inlägget.

"Fenix" och fler poliser är alltså självklart inte "lösningen" på problemen i de segregerade förorterna. Men den sortens satsning behövs, både för att hantera de akuta problemen med kriminalitet och för att skapa bättre förutsättningar för att lösa de långsiktiga sociala problemen. Det borde inte vara så svårt att enas om?

Vad gäller de mer allmäna problemen med utanförskapet i de segregerade förorterna och kopplingen till polisens låga förtroende, så hanterar jag det i ett separat inlägg.

Read more...

Föreläsning om öppenhet för lärare på polisskolan

tisdagen den 1:e april 2014

Har igår och idag varit inbjuden till Växjö för att föreläsa (låter så pretentiöst...) för lärare och fjärdeterminare på polisskolan. Jag berättade om mitt bloggande, varför jag skriver och vad som driver mig. Budskapet handlade främst om nyttan/behovet av öppenhet, men också om förmågan att vara självkritiska (både på individuell och organisatorisk nivå). Jag tror att öppenhet och självkritik är nödvändigt både för att bli en genuint lärande organisation och för att få (och förtjäna) ett större förtroende, speciellt i de områden där det är lågt. Liksom ödmjukhet och respekt känns öppenhet och självkritik för mig som en naturlig del av en medvetenhet om att vi ju faktiskt arbetar på folkets uppdrag.

Föreläsningarna kändes uppskattade, även om jag nog hade förväntat mig fler frågor och mer mothugg (speciellt ifrån lärarna, som var den tystare,och betydligt mindre, gruppen), eftersom en del av det jag har gjort/skrivit av förståeliga skäl är kontroversiellt. Den första sessionen, den med lärarna, spelades in. Om någon mot förmodan är tillräckligt intresserad för att titta/lyssna på föreläsningen så finns den på YouTube. Jag såg de första tre minuterna, och det framgår ganska tydligt att jag inte är någon föreläsare, utan mer försöker söka någon sorts samtal med åhörarna... Och att jag kliar mig på hakan/näsan stup i kvarten... Hur som helst, för den nyfikne så finns länken här. Tittar ni, så får ni dock se till att hålla ut igenom de första struliga minuterna...

De texter som jag refererar till under föreläsningen har också lagts upp, de finns här:

Read more...

Om att inte titta bort

lördagen den 8:e mars 2014

Texten nedan är en FB-status som jag skrev då jag kom hem i onsdags. Med tanke på uppmärksamheten den gav upphov till där så publicerar jag den även som ett blogginlägg.

Kliver på tunnelbanan på väg hem. Ser genast att en stor, påtagligt berusad och synbart hemlös man med en öppnad ölburk i ena handen har ställt sig väldigt nära en ensam tjej, som har blivit inträngd i ett hörn. Mannen försöker prata med tjejen, som ser väldigt obekväm ut. Hon svarar inte, utan tittar bort. Jag går fram till mannen, som istället börjar prata med mig och går bort en bit ifrån tjejen. Han berättar bland annat att han mår dåligt och att han skall in på placering. Av en slump så går vi alla av på samma hållplats. Mannen, som under färden flera gånger har sagt att han gillar mig, vill ge mig en kram. Jag tvekar en halvsekund på grund av att han har både öl och blod på händerna, men kramar honom, och fick en även puss på kinden på köpet. Då jag sedan går upp för rulltrappan så går jag förbi tjejen. Hon tackar mig, och säger att han hade satt sig bredvid henne på hållplatsen och sedan följt efter henne in på tunnelbanan. Och fast det var massor med människor runt omkring och det borde ha varit upppenbart att hon var obekväm så hade ingen ingripit.

Jag vet inte vad som är mest tragiskt, den missbrukande mannens öde , eller det faktum att ingen av alla medtrafikanter ingrep trots att hans sätt att närma sig tjejen helt uppenbart var obehagligt för henne. I det här fallet så var han ju dessutom helt harmlös, och det räckte med att bara prata lite för att både hjälpa tjejen och få honom att känna sig lite mindre utstött. Jag tänker att det på något sätt hänger ihop. Det finns något sjukt i hur så många av oss med en sådan lätthet kan titta bort ifrån utsatta människor, oavsett om utsattheten handlar om att som kvinna behöva vara rädd för en mans ovälkomna närmanden eller att som missbrukare (eller annan marginaliserad människa) bara vara i behov av att få bli lite vänligt bemött (vilket någon annan än den ofredade tjejen lätt kunde ha gjort). Det blir inte mindre tragiskt av att mannen (som först frågade om jag var polack) verkade känna ett behov av att upprepa flera gånger ifrån ingenstans att han var svensk och älskade Sverige. Gissningsvis hade hans rätt att känna sig svensk ifrågasatts på grund av hans utländska bakgrund och mörka hudfärg.

Kramen finns förresten eventuellt någon annan stans på Facebook vid det här laget. Flera av dem som var kvar i vagnen när vi klev av tyckte uppenbarligen att den var intressant nog att fota, då ett antal mobiler blixtrade till innan tåget rullade vidare.

Read more...

Polisen måste kunna erkänna misstag

söndagen den 2:e mars 2014

Kort version: Har skrivit på SvD Brännpunkt angående Husbyskjutningen om att vi/polisen måste kunna erkänna & lära av våra misstag.

I maj 2013 sköts en 69-årig knivbeväpnad psykiskt sjuk man ihjäl av polis i sin lägenhet. Jag skrev ett kritiskt blogginlägg om händelsen, som jag publicerade i augusti 2013.

I februari 2014 sändes Uppdrag Granskning om dödsskjutningen. Jag hade tillfrågats om att delta, men då det fanns kollegor, närmare bestämt Patrik Zanders och Paul Hansson,  som hade varit närmare händelsen och som på ett mycket bättre sätt kunde ge röst åt den kritik som jag också hade, så avstod jag.

Innan Uppdrag Granskning sändes så la Stockholmspolisen upp en intervju med polisinsatschefen på sin hemsida. Den version som han gav i intervjun, som på alla sätt framstår som Stockholmspolisens officiella, var att inget kunde ha gjorts annorlunda och att han inte ångrade någonting.

Några dagar efter Uppdrag Granskning så tog SVT Debatt upp ämnet. Den gången tackade jag ja till inbjudan. Myndigheten, som företräddes av länspolismästaren och presschefen, gav i programmet samma bild som i videon, dvs att insatsen var utmärkt polisarbete. Jag efterfrågade mer självkritik:
Debatten om skjutningen börjar 10 minuter in i klippet.

Efter SVT Debatt så kände jag fortfarande att det fann saker kvar som jag ville ha sagt. Jag var ärligt och uppriktigt förvånad över att myndighetsledningen inte var villiga/kapabla att ens visa lite självkritik med tanke på vilka katastrofala konsekvenser ingripandet hade fått, främst då för mannen och hans änka, och det kändes helt uppenbart att den bristen på ödmjukhet kraftigt skadar vårt förtroende, speciellt i de förorter där det redan är lågt och där det är som viktigast för oss att värna om det. Så varför agerar man då på ett sätt som så tydligt går på tvärs med myndighetens intressen? Jag bestämde mig för att skriva en text till i ämnet, den som idag har publicerats på SvD Brännpunkt och är länkad ovan.

Jag är fullt medveten om att det finns kollegor som tycker att jag är illojal, att jag inte borde yttra mig, att jag borde välja mellan att vara polis och "debattör", och så vidare. Jag vet också att det ifrågasätts vad jag vill med skrivandet, om det handlar om att jag vill få uppmärksamhet eller någon sorts egen vinning. Jag skriver för att jag hoppas att mina texter kan göra nytta, både för polisen och för samhället i allmänhet. Sen kan man välja att tro på det eller inte. Jag har naturligtvis full respekt för att det finns många som inte delar mina åsikter. De som är kritiska är alltid välkomna att ta ett samtal med mig. Jag vill självklart inte att mitt skrivande skall påverka någon kollega negativt, och jag försöker gärna både förklara hur jag tänker och lyssna på/förstå andras oro. Det verkar dock som att de som är kritiska inte är så benägna att ta upp kritiken direkt med mig, och då är det inte så mycket jag kan göra åt saken.

Slutligen, angående polisens brist på självkritik så är den här ledaren av Hanne Kjöller värd att läsas.

Read more...

Angående Uppdrag Granskning om dödsskjutningen i Husby.

torsdagen den 13:e februari 2014

Igår sändes Uppdrag Granskning om dödsskjutningen i Husby som jag tidigare hade skrivit om (http://konstapelbastian.blogspot.se/2013/08/om-en-mycket-tragisk-dodsskjutning.html). Jag blev tillfrågad om att vara med i programmet, men tackade nej eftersom jag då kände att jag redan hade sagt det jag hade att säga om skjutningen och då det blev mycket kraftfullare att min chef Patrik Zanders, som var på plats under hela förloppet, var den som berättade om "vårt" perspektiv av händelsen. Det gjorde han MYCKET bra. Jag vill också hylla Paul Hansson för hans insats i programmet. Förutom att han gav sin bild av händelsen på ett väldigt ödmjukt, nyanserat och starkt sätt, så krävs det en hel del civilkurage att vara så ärlig om något så känsligt. Stor eloge! 

Idag sänds SVT Debatt på samma tema. Jag har flera gånger duckat inbjudningar till SVT Debatt av olika anledningar, men den här gången tackade jag efter en hel del tvekan ja. Dels för att jag då jag bollade frågan internt blev uppmuntrad att vara med (vilket, eftersom jag är kritisk, är ett gott betyg för vår öppenhet) och dels då jag tycker att de saker jag ville säga med blogginlägget fortfarande känns aktuella. Inte minst med tanke på den film Stockholmspolisen la ut på sin hemsida där man i princip säger att alla på plats gjorde allt rätt (och implicit att vi inte behöver lära oss något av händelsen, dvs att nästa situation kommer att kunna sluta precis lika illa). Nedan följer det jag har tänkt säga om jag får frågan om hur jag tänker. Sedan vad jag verkligen får sagt, om ens något, är en helt annan sak...

  • Det är bra att vi granskas. Att våldsmonopolet utsätts för granskning är en förutsättning i en fungerande demokrati. 
  • Jag står efter att ha sett programmet fast vid att det är ett katastrofalt misslyckande att insatsen slutar med att mannen skjuts ihjäl.
  • Det viktiga nu är att vi är genuint självkritiska, och att vi lär oss av detta. Vi får inte fastna i att gå i försvarsställning och hävda att det inte hade gått att lösa på annat sätt, utan se vad vi behöver ändra för att säkerställa att det går bättre nästa gång. Vi MÅSTE kunna klara av en sådan situation utan att någon dör. Det kan handla om att se över beslutsfattande, taktik, metodik, utbildning, utrustning, mm.
  • Det är bra att det pågår en process för att se över rutinerna kring förhör & debriefing efter allvarliga händelser. Då en gemensam debriefing riskerar att kompromettera en förundersökning skall debriefingen kunna vara individuell. Både det psykosociala omhändertagandet och rättssäkerheten måste tillgodoses.
  • Det är bra att polisen håller på att bli öppnare. Öppenhet, transparens och ärlighet i kommunikationen med allmänheten är grundläggande. Det får helt enkelt inte brista igen på det sätt det brast vid dödsskjutningen med informationshanteringen. Det är en positiv signal att pressavdelningen har uppmuntrat även kritiska kollegor att ställa upp i exempelvis Uppdrag Granskning. 
  • Vi behöver bli mer ödmjuka gentemot dem som drabbas då något vi poliser gör går fel. Vi har ett ansvar där som vi måste ta på större allvar. 
  • Just mer öppenhet och självkritik är grundläggande för att bli en mer genuint lärande organisation och för att få, och förtjäna, mer förtroende.
Slutligen, jag skrev ett par veckor efter den första bloggtexten en text om varför det var viktigt att skriva om händelsen, och om varför det är viktigt med öppenhet och självkritik. Den känns också fortfarande aktuell: http://martinfunderar.blogspot.se/2013/08/varfor-det-var-viktigt-att-skriva-om.html

Read more...

Texter om naziattacken på demonstrationen i Kärrtorp

söndagen den 9:e februari 2014

Nyligen mötte jag i tjänsten några av de nazister som hade varit med och attackerat den fredliga antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp. Mötet berörs i det här blogginlägget på min polisblogg. Jag har tidigare skrivit flera texter om just nazistattacken mot demonstrationen i Kärrtorp och den efterföljande debatten. De följer nedan:

På SVT Debatt om hur förtroendet för de demokratiska spelreglerna skadas då polisen inte ger en antirasistisk demonstration tillräckligt skydd.

På Blåljus om att det troligtvis var besparingskraven som låg bakom underbemanningen, och att det är fullständigt oacceptabelt.

På Magasinet Paragraf om hur det är lättare att omvända rasister med samtal än med hat. 

På SVT Debatt om hur uppsökande vänsterextremt våld inte kan ursäktas av förekomsten av högerextremt våld.



Read more...

Mot sexuellt våld och för samtycke

söndagen den 19:e januari 2014

I början av året så hände ett par saker, bland annat Twitterkampanjen #mörkertalet, som gjorde att jag ännu en gång fick upp ögonen för de enorma problemen med kränkningar av främst kvinnors sexuella och fysiska integritet som det ofta blundas för. "En unken kvinnosyn bakom mörkertalet".


Följande är ett citat ur artikeln: "Detta är troligtvis det absolut största enskilda hotet mot människors integritet, frihet och hälsa i dagens Sverige och det är inte en kvinnofråga utan ett jättelikt samhällsproblem. Men stora och breda manifestationerna mot detta enorma problem är trots det sällsynta."

Någon vecka senare kom en dom i Lunds tingsrätt där en man friades efter att ha hävdat att han trodde att kvinnan han hade tvingat till sig sex med var med på "dominanssex". Detta trots att inget sådant var överenskommet. I domen så användes kvinnans tidigare sexliv och psykiska ohälsa emot henne, och resonemangen kring hur mannen, bland annat genom en hårt pressad hand mot ett kön, hade uppfattat kvinnans medgivande till "dominanssex" var minst sagt lösa. I den efterföljande debatten så uttryckte sig både domaren själv och DN-skribenten Hanne Kjöller som om det vore fastställt att mannens version av händelsen var sann. Detta trots att den så klart skiljer sig markant ifrån kvinnans och dessutom är mycket mindre sannolik eller sammanhängande. Kvinnan utsätts därigenom för ännu en kränkning. 

Upprördheten efter domen ledde till att ett antal eldsjälar och kvinnoorganisationer drog ihop precis den sortens stora och breda manifestation som jag hade efterlyst. Några dagar innan det var dags så fick jag dessutom frågan om jag kunde tänka mig att tala. Här är en länk till en inspelning av hela manifestationen (mitt tal börjar ca 4:30 in) 

Nedan publicerar jag den oavkortade versionen av vad jag hade tänkt säga i mitt tal på manifestationen "Mot sexuellt våld - för samtycke" (jag fick sedan skära ned det en del för att klara tidsgränsen):

Det är en sen kväll i början av mars. Flickan inne i det mörka rummet är rädd, nästan panikslagen. Hon säger nej flera gånger, men vågar inte kämpa emot killarna som en efter en förgriper sig på henne. Efter händelsen hittas hon förtvivlat gråtande ute på gatan, och en anmälan görs. Sex av killarna åtalas för våldtäkt.

Det var helt uppenbart att hon inte ville, att hon inte samtyckte till sex. Ändå frias samtliga killar i slutändan från alla misstankar.

Lagstiftningen har skärpts en aning sedan den händelsen, men det kan fortfarande vara lagligt att ha sex med någon emot dennes vilja. Därför behöver vi en samtyckeslagstiftning!

Det har hävdats att en samtyckesbaserad lagstiftning skulle lägga mer fokus på offret. Det är nonsens. Fokus ligger redan på offret. Och som polis som arbetar med våldtäkter så tycker jag att det skulle vara en stor fördel om det räcker för en fällande dom om vi kan bevisa att inget samtycke föreligger, som i exemplet med flickan som var rädd och passiv.

Främst så skulle dock en samtyckeslagstiftning vara normbildande. Det skulle skicka en tydlig signal om att det inte är ok att ha sex med någon som inte vill.

Samtyckeslagstiftning är dock inte den enda rättspolitiska åtgärden som krävs: Jag vill nämna tre saker till som vi behöver jobba med:

Ändrad bevisvärdering: Även närmast absurda förklaringar och efterkonstruktioner ifrån gärningsmän accepteras och läggs till grund för friande domar. Hur kan man tro på att en flicka skulle ha fört in sperma ifrån en papperstuss i sin slida?

Bättre utbildning: Vi behöver göra upp med en hel del sexistiska föreställningar. I domen ifrån Lund hålls både offrets tidigare sexuella erfarenheter och psykiska ohälsa emot henne. 

Uppsåtsfrågan: Tingsrätten i Lund friade för att de ansåg att mannen kan ha varit tillräckligt dum eller okänslig för att inte fatta att kvinnan inte ville, alltså sakna uppsåt. Vi behöver kriminalisera oaktsamhet för en del grova sexuella kränkningar, på samma sätt som redan är fallet för vissa grova fysiska kränkningar.

Åtgärder i rättsprocessen är viktigt, men det är fortfarande bara en del av allt som behöver göras. För att minska mörkertalet så räcker det inte med fler fällande domar, vi måste också bli bättre på att stötta offren, och sluta upp med att skuldbelägga dem.

Slutligen, de viktigaste åtgärderna rör trots allt inte vad vi gör då en våldtäkt har begåtts, utan vad vi kan göra för att förhindra att det överhuvudtaget sker. Här har vi män ett speciellt ansvar.
Hur pratar jag ? Hur agerar jag som förebild?
Säger jag ifrån, eller förminskar och ursäktar jag kränkningar?
Hur beter jag mig själv? Är jag lyhörd och har säkra marginaler till att inte kränka någons sexuella integritet?
Även vi män som aldrig medvetet skulle begå övergrepp behöver tänka på hur vi uppfattas och vad för värderingar vi sprider och legitimerar.

Oavsett om vi pratar om dålig lagföring av sexbrott, enorma våldtäktsmörkertal eller bagatelliserande av sexuella kränkningar så handlar det för mig om olika aspekter av vad som kallas "våldtäktskultur". Och för att komma åt det extremt utbredda sexuella våldet i samhället så måste vi göra upp med den våldtäktskultur som finns mitt ibland oss. Tillsammans så tror jag att vi alla kan komma en bra bit mot det målet. Tack så mycket.

Tillägg 20140129:
Efter att jag skrev inlägget ovan så har det kommit ännu en upprörande dom, där en man har friats efter att ha haft sex med en kvinna som har varit så berusad att hon (utan tvekan) kan anses vara i en "särskilt utsatt situation". Domstolen konstaterade även denna gång att det objektivt sätt var en våldtäkt, men hävdar att det inte är bevisat att mannen hade förstått att hon var så pass berusad. Mannen frias trots gott om stödbevisning, som exempelvis att kvinnan hade minst 2,0 promille, samt att mannen låste in henne och stal hennes telefon.

Denna dom framstår som helt absurd, och även med dagens lagstiftning så borde det självklart ha blivit en fällande dom. Den illustrerar dock övertydligt behovet av de åtgärder som jag tar upp i texten ovan. Det behövs en samtyckeslag, men det räcker inte. Det behövs även ett oaktsamhetsrekvisit, och en mer verklighetsförankrad bedömning i våra domstolar av vad som är "bortom rimligt tvivel". Tack vare "FATTA", manifestationen på Medborgarplatsen, och hundratals andra sätt som kvinnorörelsen har bedrivit kampanj på så känns det som att vi de senaste veckorna har tagit flera stora och mycket välkomna steg på den vägen. 

Read more...

Om Malmöpolisens "romregister"

torsdagen den 14:e november 2013

Har sedan nyheten om Skånepolisens "romregister" briserade bekymrats inte bara av registret i sig utan även över hur polariserad debatten har varit. Anklagelser om grov rasism (även paralleller till Nazi-Tyskland) från stora delar av allmänheten och inställningen att allt har gått rätt till ifrån stora delar av poliskåren. Skrev därför en text, som nu har publicerats på DN Kultur, där jag försöker reda ut begreppen. Nedan finns den oavkortade originaltexten:

I början av hösten briserade nyheten att Skånepolisen hade register över tusentals romer. Totalt hade 4741 personer kartlagts, varav 1320 var barn och 220 var avlidna. De registrerade var bosatta i olika delar av landet. Avslöjandet ledde till starka reaktioner. Polisen anklagades för rasism, och så väl rikspolischef, justitieminister och integrationsminister tog kraftigt avstånd. Därefter kom en motreaktion ifrån delar av polisen, som kulminerade i att Skånepolisens chefsjurist i SVTs Agenda hävdade att registret absolut inte var etniskt baserat eller rasistiskt och anklagade Dagens Nyheter för att vara skyldiga till den ilska och oro nyheten om registret hade gett upphov till i den romska gruppen.

Jag har många gånger varit med om att verklighetsuppfattningen har skilt sig åt markant emellan stora delar av allmänheten och medierna samt många av mina kollegor. Det beror ofta på en blandning av okunskap angående polisarbete i kombination med en vana att polarisera hos de förstnämnda och en tendens att fastna i sitt eget perspektiv samt slå ifrån sig kritik hos de sistnämnda. Ofta så går det att ensa bilderna genom att mötas och prata. Vad gäller det så kallade romregistret var det dock svårare än någonsin. Min uppfattning, att den om registren redan publicerade informationen direkt räckte för att säga att något hade gått allvarligt fel och att en ursäkt var nödvändig, var mycket ovanlig i poliskåren. De allra flesta kollegorna ville avvakta resultatet av utredningarna innan eventuella ursäkter och många kom dessutom snabbt fram till att det verkade som att allt var i sin ordning och att de kritiserade registren bara var exempel på legitim kartläggning av kriminella nätverk, det vill säga vanligt polisarbete. Klyftan mellan det synsättet och den upprördhet som finns i stora delar av samhället var och är enorm, och splittrar kloka människor i två diametralt olika uppfattningar. De som främst drabbas av den splittringen är så klart den romska gruppen vars utsatthet ökar, men den är också skadlig för polisens förtroende generellt sett.

Innan jag går vidare så vill jag klargöra några saker angående de register saken gäller. Det har framkommit att det rör sig om ”SUR”, Särskilda utredningsregister. Det är alltså inte brottsregister, och de påverkar så klart inte en människas möjligheter att få jobb. Faktum är att om registreringen ej hade offentliggjorts så hade det sannolikt inte på något sätt påverkat en enskild persons liv om denne fanns med bland de registrerade eller ej. Att personer som inte är misstänkta för några brott registreras är fullt normalt, då det kan vara relevanta för att förstå och hålla koll på samband och sammanhang. Dock skall det i en SUR markeras om en registrerad person inte är misstänkt för brott. Att ett register innehåller människor av samma etnicitet är i sig inte heller nödvändigtvis konstigt, då många nätverk där brott begås har en etnisk prägel. Ett känt exempel är det grovt kriminella nätverket i Södertälje.

Skånepolisen har uppgett att registret utgick ifrån en kartläggning av en familjefejd där grova brott begicks, och jag ser ingen anledning att tvivla på det. Trots en historiskt omfattande antizigansim hos svenska myndigheter (inte minst polisen) så är tanken att kriminalunderrättelsetjänsten i Skåne under 2000-talet helt sonika skulle fått för sig att börja kartlägga länet och landets romer just för att de är romer väldigt främmande. Att beslut om och medverkan i en sådan kartläggning vore grovt rasistiskt är uppenbart för i prinicip alla, varför många poliser går i en kraftig försvarsställning då man i en extremt polariserad debatt uppfattar att detta är vad man anklagas för.

Det är här diskussionen kör fast, i antagandet att frågan är svartvit, att ett handlande, eller ett register, antingen är rasistiskt eller ej. Ja eller nej. Men det är en missuppfattning som bygger på en förenklad syn på rasism, ofta som en medveten värdering av människor i bättre och sämre baserat på ”ras”. Den sortens rasbiologiska föreställningar finns hos exempelvis nazistiska Svenska Motståndsrörelsen, men är en ytterst liten del av den rasism som bland annat romer drabbas av i Sverige idag. Rasism handlar även, och kanske främst, om stereotypa negativa föreställningar om människor som tillhör en viss grupp. Det gör att gränsen emellan vad som är rasism och vad som är erfarenhet av eller kunskap om kulturella skillnader ibland kan vara minst sagt luddig. Ett tydligt exempel rör så kallad ”hederskultur”. Att, speciellt som polis eller annan tjänsteman, vara mer vaksam på att barn och unga i en viss kulturell kontext kan vara utsatta för ett hedersförtryck är en nödvändighet, medan att tro att en person förtrycker sina barn bara för att denne har bakgrund i ett visst land är rasistiskt. Alla bär vi på föreställningar som är mer eller mindre rasistiska, vilket absolut inte innebär att alla människor är rasister. Det ordet sparar jag gärna till Svenska Motståndsrörelsen och deras gelikar.

Effekterna av negativa stereotyper om vissa grupper blir oftast inte tydlig förrän man betraktar dem på strukturell nivå. Nyligen spreds nyheten om att en blond flicka hade ”hittats” hos ett romskt par i Grekland som inte såg ut som att de kunde ha varit flickans biologiska föräldrar. Snabbt berättades det över hela Europa, även av seriösa tidningar, att flickan hade blivit kidnappad. Det visade sig senare att paret hade tagit sig an flickan då hennes biologiska föräldrar hade lämnar bort henne för att de inte kunde ta hand om henne. Att enstaka personer drar förhastade slutsatser är normalt, så att en enskild journalist har rapporterat om den påstådda kidnappningen behöver inte innebära rasism. Men om man ser till helheten kring rapporteringen så är rasismen uppenbar. Att den falska berättelsen om den bortrövade flickan svaldes så okritiskt och blev så spridd beror på att det i hela Europa finns rasistiska föreställningar om romer som kidnappar barn.

Vad gäller den ifrågasatta registreringen i Skåne så skiljer sig på samma sätt bilden man får om man bara tittar på detaljerna mot det som målas upp om man ser till helheten. Kartläggningen tog enligt Skånepolisen sin utgångspunkt i en konflikt där brott begicks och där släktskap var relevant, och växte sedan då en del av de registrerade personerna också i andra sammanhang var kriminellt aktiva. Man har nämnt organiserade bedrägerier, bostadsinbrott och åldringsbrott. Registrets omfattning försvaras med att man vid en stickprovskontroll kommit fram till att drygt hälften av de vuxna (nu levande) registrerade personerna ”varit misstänkta för brott, förekommit i belastningsregister eller både och”. Mängden registrerade barn försvaras bland annat med att de kan användas som redskap för andras kriminalitet. De enda fel som Skånepolisen medger rör att man inte har markerat vilka i registren som inte är misstänkta för brott samt att gallringen inte har skötts.

Att ungefär hälften av de vuxna registrerade har varit dömda eller är misstänkta för brott är (om man utgår ifrån att ordningsbotar som exempelvis hastighetsöverträdelser har räknats bort) en ovanligt hög siffra. Att de personer som i nutid är eller har varit dömda eller misstänkta för de nämnda organiserade bedrägerierna eller stöldturnéer, samt personer i deras närhet, kartläggs är inte bara naturligt utan önskvärt. Man kan dock ifrågasatta om det exempelvis är relevant om en registrerad person har dömts för snatteri några decennier tidigare, vilket ju gör att denne räknas in i den ”kriminella” hälften. Återigen är det inte detaljerna utan helheten som är problematisk. När det gäller organiserad tung kriminalitet som i fallet Södertälje så är omfattande registreringar absolut nödvändiga. Men enbart det faktum att en oproportionerligt stor andel i en socialt marginaliserad grupp någon gång har gjort sig skyldig till brott är knappast skäl för samma sorts, eller en ännu mer omfattande, strukturerad kartläggning.

Att döma av de uppgifter som Dagens Nyheter har publicerat så finns gott om helt vanliga familjer utan någon koppling till kriminalitet med i registren, till synes enbart för att de är romer eller är släkt med romer. Jag är övertygad om att de inte har registrerats för att Skånepolisen vill ha koll på så många romer som möjligt, utan för att det i kriminalunderrättelsearbetet framstod som rationellt med tanke på besläktade personers brottslighet. Det är också fullt möjligt att granskningen får svårt att belägga att någon enskild handling, något specifikt led i kartläggningen var rasistiskt eller på annat sätt allvarligt felaktigt. Men jag är nästan lika säker på att de avvägningar som har gjorts då man har lagt tid och resurser på att bygga upp de här enorma registren och låta dem växa med människor som synbarligen har en extremt avlägsen koppling till kriminalitet har påverkats av rasistiska stereotyper. Det är alltjämt svårt att inte se vad som framstår som ett enormt familjeträd över tusentals romer där det inte någonstans syns vilka som faktiskt är misstänkta för brott, som ett tecken på strukturell rasism. Och känslan av utsatthet hos de drabbade behöver inte bli mindre för att ingen har haft rasistiska avsikter eller ville dem illa, lika lite som de som utsätts för strukturell diskriminering på arbetsmarknaden är hjälpta av att ingen enskild person som undlåtit attt kalla till intervju eller erbjuda jobb behöver ha varit rasist.

Vad gäller utsatthet för och anklagelser om rasism så går det inte att bortse varken ifrån ett historiskt sammanhang eller ifrån hur maktrelationerna ser ut idag. Ingen annan grupp har under efterkrigstidens Europa blivit så förtryckt som den romska, inte minst av myndigheter som polisen. Den sociala marginalisering som följer leder också till ökad kriminalitet, och självklart skall polisen beivra och lagföra alla brott oavsett vem som begår dem. Men samtidigt måste man vara väldigt noga med att inte fortsätta att bidra till det utanförskap som delar av den romska gruppen befinner sig i, vilket riskerar att bli fallet om det upplevs att brottslighet bland romer överdrivs eller ägnas oproportionerligt stor uppmärksamhet. Samhället har ett speciellt ansvar att värna de mest utsatta, och det ansvaret gäller i ännu högre grad polisen.

Förhoppningsvis så kommer den nu pågående granskningen inte bara reda ut de legala aspekterna kring registreringen, utan också ge tydligare svar på vilka avvägningar som har gjorts emellan nyttan för brottsbekämpning och faran för integritetskränkningar under kartläggningen. Det är lätt att förstå viljan att invänta den informationen innan man yttrar sig, men då skickar man också signalen att man inte anser att den information som redan finns tillgänglig om registrens omfång och natur är tillräcklig för att meritera kritik. Hade exempelvis rikspolischefen eller justitieministern valt den linjen så hade det, med fog, setts som att man anser att det mycket väl kan vara rimligt och lämpligt att polisen har skapat de ovan nämnda ”familjeträden”. Det hade ytterligare ökat den romska gruppens misstro mot myndigheter och marginalisering i samhället. Personligen så tycker jag att det tidigt fanns tillräckligt med information för att göra någon sorts preliminärt ställningstagande absolut nödvändigt. Sen innebär det självklart inte att någon polis på förhand skall påstås ha gjort något olagligt eller rasistiskt. Men det är också stor skillnad på vad som är lagligt och vad som är lämpligt.
Skånepolisens egna svar på den initiala kritiken mot registren var ”Vi jobbar just nu på en beskrivning och förklaring till det här så man inte känner sig så illa till mods som man annars skulle”. Det visar på en inställning där man helt fokuserar på hur man skall kommunicera, och inte verkar särskilt intresserade av att rannsaka om man behöver ompröva sitt arbetssätt, utvecklas eller lära sig något av kritiken. Den inställningen verkar man ha hållit fast vid trots den oro och upprördhet som registren har gett upphov till, och man har sannolikt en stor del av poliskåren med sig. Det räcker dock inte så länge man inte har lyckats förklara varken för allmänheten, lagstiftarna, eller än mindre den romska gruppen, att registreringen är lämpligt hanterad. För polisens legitimitet kommer ifrån folket, och är beroende av dess förtroende och förståelse.


Det finns dessutom ingen grupp där det är så viktigt att vi upplevs som legitima som i den romska, med dess historia av förtryck och dess fortsatta marginalisering. Det gör den ökade förtroendeklyftan som har orsakats av nyheten om ”romregistret” extremt olycklig. Och visst kan man upprepade gånger förklara att ett spaningsregister inte är ett brottsregister, samt försäkra att det aldrig har funnits någon intention att registrera romer bara för att de är romer. Men det räcker inte. Att förbanna medier för vinklad rapportering eller likt chefsjuristen Nebelius synbart hävda att de ökade problem den romska gruppen har förorsakats är Dagens Nyheters fel leder inte heller framåt, och bortser helt ifrån möjligheten att polisen behöver lära sig något. Ett första steg vore att, trots att man är hårt ansatt och att rasistanklagelser så klart är smärtsamma, ärligt och ödmjukt ägna sig åt självkritik och försöka förstå motparten, den romska gruppens, situation och utsatthet. Den viktigaste frågan är inte heller nödvändigtvis alltid vem som har ”rätt” eller ”fel”, utan kanske mer hur man kan skapa förtroende och hitta en väg framåt. Och i relationen emellan polisen och den romska gruppen så faller, med tanke på historia och maktrelationer, en överväldigande del av ansvaret på polisen. Sist, men inte minst, så tror jag att det vore bra om man vidgade sina vyer vad gäller vad rasism kan vara. Att man förstår att det inte bara handlar om medvetna kategoriseringar av människor i bättre och sämre sorter utan att rasism också kan bestå av små, synbart oskyldiga, beslut och handlingar av personer som inte alls behöver vara rasister. I det ljuset så behöver man ärligt och uppriktigt ifrågasätta om de kritiserade registren faktiskt hade ägnats så mycket tid, gallrats så slarvigt, om man hade underlåtit att markera ut icke misstänkta eller låtit dem växa så enormt mycket om det inte hade rörts sig om just romer. Och vara öppen för att svaret troligtvis är ”Nej”. Först då kan vi lära oss och utvecklas av historien, och först då finns det en realistisk chans att bygga upp ett verkligt förtroende hos den romska gruppen.

Read more...

Om "UMF" och behovet av etikarbete inom polisen

måndagen den 28:e oktober 2013

Det är fullt förståeligt att de artiklar med citat ifrån polis-Facebookgruppen ”UMF” som har publicerats av Expressen har gett upphov till starka reaktioner. Att vara polis innebär ett stort ansvar och polisarbete kräver förtroende ifrån allmänheten. Det förtroendet skadas självklart då poliser använder sig av kränkande språkbruk, går till personangrepp eller på andra sätt uttrycker sig olämpligt, även om det är på fritiden och inte i tjänsten. Detta är mitt försök att reda ut begreppen:

För att citera en av grundarna, ”UMF Sverige är skapat av åtta kollegor, med det gemensamma intresset att ena vår kår och dela kunskap! På forumet diskuteras frågor som rör jobbet och för att hjälpa till att utveckla svensk polis och sprida kunskap kollegor emellan.” Gruppen fick snabb spridning genom att kollegor lade till stora delar av sin polisiära bekantskapskrets, som då automatiskt också blev medlemmar. De allra flesta av de nu tusentals medlemmarna är dock passiva och har troligtvis dålig koll på vad som skrivs i gruppen.

Genom att medlemmar startade trådar om allt möjligt, så breddades gruppens innehåll. De flesta trådarna rörde fortfarande frågor som arbetsvillkor, utrustning eller lagar och gav poliser precis det stöd som skaparna hade avsett, men även trådar för att diskutera händelser eller mediainslag med polisiär koppling skapades och fick karaktären av någon sorts ”fikarumssamtal” där frustrationer över upplevda kränkningar av eller angrepp mot poliser/polisen ventilerades. Det är i dessa trådar som en del medlemmar har uttryckt sig väldigt olämpligt. Andra bemötte dock övertrampen, och administratörerna betonade behovet av god ton. Att koppla alla de drygt 5000 som är medlemmar i ”UMF” till ett antal kränkande kommentarer när de flesta inte ens läser, andra är där enbart för att diskutera jobbrelaterade frågor och flera går i svaromål är knappast rimligt. Att vara medlem i “UMF” är INTE ett ställningstagande för allt som skrivs där. Det förringar dock inte problemet med tonen i en del kommentarer i exempelvis tråden om Elizabeth Höglunds uttalande om att svenska poliser är fega. För egen del så ledde just den tråden till att jag skrev en kritisk text på Stockholms polisförbunds websida Blåljus.

De olämpliga kommentarerna på ”UMF” är uppenbara tecken på frustration. Polisyrket kan innebära stora psykiska påfrestningar. Dessutom påverkar säkert tuffa arbetsvillkor med ständiga sparkrav på en hårt pressad verksamhet, samt en känsla av att sällan räcka till för dem som behöver hjälp hur mycket man än sliter. Då polisen eller enskilda poliser sedan utsätts för kritik som dessutom ibland är både osaklig och okunnig är det lätt att många kollegor får känslan att få förstår polisarbete eller polisers villkor, och att än färre i den offentliga debatten ”står upp” för polisen. Sådana känslor stärker de tendenser som finns i vissa delar av poliskåren att tänka i termer av ”vi och dom”. Lojalitet med den egna gruppen blir för många allt viktigare ju mer man upplever sig vara utsatt för tryck utifrån. Detta gäller inte bara poliser, utan även exempelvis förortsrörelser eller elever på kritiserade internatskolor.

Poliser är i grunden naturligtvis helt vanliga människor som väljer ett ovanligt yrke. Många gör det valet baserat på en vilja att hjälpa människor och jobba för ett bättre samhälle, men samma fördomar och svagheter som finns i omgivningen finns också i poliskåren. Sedan påverkas poliser både av den, stundtals hårda, verklighet de möter på jobbet och de värderingar de möter bland kollegor. Det sägs att makt korrumperar, och polisens makt i tjänsteutövningen i kombination med ofta dåliga villkor gör att flera poliskårer i världen är genomkorrumperade och regelbundet gör sig skyldiga till grova kränkningar av den egna befolkningen. Så är det inte i Sverige. Vi har troligtvis bland världens hederligaste poliser, och även om övergrepp förekommer även här så har vi nog även bland de mer humanistiska poliskårerna i världen.

Så är då allt i sin ordning? Nej, de, om än få, kränkande kommentarerna på ”UMF” (och då menar jag absolut inte alla kommentarer som har publicerats av Expressen, jag har exempelvis svårt att se det problematiska med att man säger sig vilja ringa in och gripa folk som är inblandade i våldsamma upplopp) är för mig både oacceptabla i sig och tecken på ett större problem som vi behöver ta tag i. Vad gör att en del kollegor uttrycker sig så djupt olämpligt på en Facebookgrupp med mer än 5000 medlemmar? Det är allt för enkelt att göra det till en fråga om enskilda individer, för att komma framåt behöver man se och komma åt strukturerna bakom. Att vissa kollegor skriver som de gör lär ju betyda att de upplever att de åsikter eller uttryckssätt som de ”postar” är socialt accepterade i deras polisiära omgivning. För det ÄR skillnad på en enorm facebookgrupp och ett fikarum, det förstår även den mest obetänksamme. För mig, som alltid har haft professionella kollegor med schyssta värderingar, har övertrampen som ibland dyker upp i ”UMF” blivit en påminnelse om att det inte är lika bra överallt i polis-Sverige.

Den kanske främsta orsaken är det som slarvigt kan kallas negativ ”Kåranda” - då lojaliteten till den egna gruppen, i det här fallet ofta hela poliskåren, för vissa är så stark att den går ut över förmågan att förhålla sig sansat till situationer där polisen eller enskilda poliser är utsatta för kritik eller någon annan sorts attack. Lojalitet är positivt. Poliser delar ett utsatt yrke. Det är viktigt att man ställer upp för, stöttar och hjälper varandra. Men det får inte ske på andras bekostnad! Och det gör det när man fastnar i ”vi-och-dom” tänkande gentemot omgivningen och stämplar dem som är kritiska som idioter. Poliser arbetar dessutom på medborgarnas uppdrag och har genom yrkesrollen stundtals väldigt stor makt att inkräkta på andra människors liv, varför ansvaret att se allas perspektiv och inte fastna i det egna är ännu större. Det är visserligen viktigt att påpeka att de olämpliga kommentarerna på ”UMF” har skrivits av poliser på sin fritid, och där föreligger så klart ingen plikt att vara objektiv. Däremot borde man kunna ställa vissa minimikrav på hur poliser skall bete sig, även då de inte är i tjänst. Dessutom har jag svårt att se att den inställning som de värsta kommentarerna ger uttryck för inte skulle påverka hur dessa kollegor utför sitt arbete. Poliser är som sagt också människor.

Grundproblemet är alltså varken att någon har ”läckt” till media, eller att Facebookgruppen ”UMF” startades och blev så pass spridd, utan helt enkelt att de negativa värderingar som uttrycks där (om än av en liten minoritet) finns inom kåren. Det behöver hanteras. Polisförbundet har under Lena Nitz ledning flera gånger försökt lyfta arbetet med etikfrågor inom polisen. Initiativet har bemötts med ointresse av ledningen (som, på politikernas uppdrag, mest har fokuserat på ”resultat”) och med irritation av de kollegor som anser att polisen inte behöver något värderingsarbete. Min uppfattning är att Polisförbundets initiativ är det kanske enskilt viktigaste och mest konstruktiva för att komma åt de inslag av negativ kåranda och andra problematiska värderingar som faktiskt finns inom polisen. Nyttan skulle dock vara mycket större än så. Följande förslag har lyfts fram:
Att inrätta en Polisombudsman
Att polisutbildningen blir en akademisk högskoleutbildning
Att en modell för Lex Maria utvecklas för polisen
Att handledning införs för poliser
Dessa åtgärder skulle även bidra till att ge bättre stöd för alla poliser i yrkesrollen och till att skifta fokus för polisen mot en mer värderingsbaserad verksamhet.

Det vore önskvärt att polisledningen och ansvariga politiker gick Polisförbundet till mötes vad gäller förslagen ovan. Det vore dessutom önskvärt om man såg till att göra något åt källan till en del av frustrationen, nämligen många polisers arbetssituation. Den tillförsel av resurser som skulle krävas för det skulle naturligtvis i slutändan allra främst komma brottsoffer och andra som är i behov av polisens hjälp till del. Istället drar man ner.

Vad gäller media, så kan man torrt konstatera att dålig, demoniserande journalistik, ett exempel är då en kvällstidningskrönikör beskrev stenkastning mot polis och brandkår som ”självförsvar”, bidrar till den polarisering som stärker den negativa ”kårandan” och ger dem som vill dela in i ”vi-och-dom” vatten på sina kvarnar. Än värre är det så klart med dem som tar varje enskilt reellt eller upplevt övertramp av en polis som en bekräftelse på sitt blinda polishat. Att några poliser använder kvinnofientliga förolämpningar används som ett belägg för att beskriva ALLA poliser som kvinnofientliga (alltså med samma generaliserande logik som är populär i rasistiska kretsar). Jag hade så klart gärna sett att en del skribenter, och inte minst publicister, sansade sig en aning. Men vi har (lyckligtvis) en stark yttrandefrihet i Sverige, vilket innebär att det enda konstruktiva vi poliser kan göra åt osakliga påhopp är att sakligt försöka bemöta dem.

I grunden så måste man som polis faktiskt kunna hantera att man själv, ens kollegor eller ens yrkeskår kritiseras. Poliser må vara mänskliga, men man måste också kunna ställa högre krav på poliser än på medborgare i allmänhet, och det gäller även hur vi beter oss på fritiden. Det innebär så klart att vi måste ha nolltolerans mot kvinnofientlighet, homofobi, rasism med mera även om dessa attityder finns i samhället, men det innebär också att man som polis måste vara så pass trygg som person att man inte blir så enormt kränkt varje gång någon skriver något dumt om polisen. Kan man inte hantera att polisen regelbundet utsätts för en blandning av kritik och smutskastning, så bör man helt enkelt välja ett annat yrke.


Dessutom behöver vi poliser generellt sätt bli bättre på att faktiskt lyssna på och ta till oss av kritik. Om stora delar av samhället, och dessutom många kollegor, upprörs av de kränkande kommentarerna på ”UMF”, kanske även de som alltid går i försvarsställning bör stanna upp och reflektera över att det kan finnas andra anledningar än att folk inte förstår och att media rapporterar vinklat och sensationslystet. Polisen arbetar som sagt på medborgarnas uppdrag, och om delar av poliskåren har värderingar som går på tvärs med samhället de verkar i så är det ett problem både vad gäller effektivitet och legitimitet. Och så tycker i alla fall inte jag att vi kan ha det.

Read more...

Om kritiken mot och debatten kring min text om gruppvåldtäkten i Tensta

söndagen den 13:e oktober 2013

I vintras blev en 15-årig flicka utsatt för ett grovt övergrepp av ett killgäng i en lägenhet. Händelsen utreddes av min sektion, och utredningen ledde så småningom till en fällande dom för grov våldtäkt mot fem av de inblandade killarna och försök till grov våldtäkt mot en av dem. I hovrätten friades samtliga.

Efter att hovrättsdomen föll så skrev jag en debattartikel på Aftonblandet samt ett blogginlägg om händelsen. Innan jag publicerade dessa så stämde jag av med min chef, handläggaren i ärendet, samt flickans familj. Mina texter hamnade mitt i en storm på sociala medier rörande händelsen och domen, och speciellt blogginlägget blev enormt uppmärksammat vilket bland annat ledde till en intervju i Radio P4 och medverkan i SVT Debatt. Jag fick otaliga mail och meddelanden med tacksamhet, men också en hel del kritik. En grupp som blev speciellt arga var vissa advokater och andra jurister (se exempelvis 22 minuter in i SVT Debatt). Även en del kollegor var dock kritiska (samtidigt som andra kollegor var mycket uppskattande). Jag kommer nedan att förklara hur jag har tänkt, samt rätta till en del felaktigheter i anklagelserna mot mig.

Den absolut mest relevanta kritiken gäller integritetsaspekten. Jag har som sagt stämt av med flickan själv och hennes familj innan jag publicerade, och de står helt bakom inlägget. Detta då de både känner att texten ger henne en upprättelse i den skuldbeläggning som hon utsätts för genom retoriken som omger den friande domen och dels då de känner att det är viktiga frågor som behöver lyftas. Det har hävdats att jag trots det har kränkt flickans integritet. Jag har dock svårt att se att inte flickan och hennes familj själva har bättre rätt till den avvägningen och det beslutet än personer som inte har något med dem eller händelsen att göra.

Jag anser alltså att kritik vad gäller att inlägget skulle ha skadat flickans integritet är obefogad. Däremot är kritik vad gäller att inlägget är kränkande för killarnas integritet absolut relevant. Även om i princip all information som finns i blogginlägget också finns i de nu offentliga domarna, så ger jag mina kritiker rätt då de säger att det är annorlunda då de sammanställs i en berättelse av en av de utredande poliserna. Detta dilemma var jag så klart medveten om då jag skrev. Jag gjorde dock bedömningen att nyttan med att skriva rättfärdigande den integritetskränkningen. Detta av samma anledningar som flickans familj står bakom publiceringen, alltså att det ger offret upprättelse, samt att det lyfter en relevant och svår diskussion. Vad gäller upprättelse, så är det tydligt på de meddelanden som jag har fått efter att blogginlägget publicerandes att även många flickor och kvinnor som tidigare har varit utsatta för sexuella övergrepp till viss del kände en upprättelse genom min text. Jag har full förståelse för dem som tycker att jag på grund av respekt för killarnas integritet borde ha avstått ifrån att publicera inlägget. Det innebär dock inte att jag ångrar beslutet att skriva om ärendet. Detta är och förblir en svår avvägning då man skriver om ärenden som berör identifierbara personer, och enda sättet att undvika den avvägningen är så klart att inte skriva. Jag är medveten om att det finns många som tycker precis det, alltså att jag inte borde skriva alls. Jag har respekt även för den åsikten, men tror att det finns en samhällsvinst med att röster inifrån både berättar och ger sig in i debatten kring svåra rättsfrågor då dessa berör hela samhället.

En annan sak jag har kritiserats för gäller att jag inte respekterar den så kallade ”oskuldspresumtionen”. Det har hävdats att jag gjort klart attjag ”anser att de friade är skyldiga”. Det stämmer inte. De är i juridisk mening oskyldiga, och jag har aldrig påstått motsatsen. Jag har dock sagt att jag föredrog tingsrättens dom och hoppades på en prövning i HD, men även advokater och åklagare har regelbundet åsikter om domar, så det borde inte vara särskilt kontroversiellt. Jag har även skrivit om en ”våldtäkt”, vilket har kritiserats hårt av en del advokater och andra jurister då de hävdat att efter en friande dom i hovrätten så bör man inte prata om en våldtäkt. Detta faller in i ett mönster där många tror att en friande dom innebär att det är bevisat att de misstänkta är oskyldiga, eller till och med att inget brott har begåtts, vilket vore att säga att målsäganden hela tiden har ljugit, missförstått, eller inbillat sig. De juridiskt mycket kunniga personer som kritiserade mig vet självklart att så inte är fallet och har heller aldrig hävdat det, men det de gör då de använder en retorik där de anser att hovrättsdomen gör att man inte längre kan/bör tala om en våldtäkt är att de stärker den föreställningen och kraftigt bidrar till stigmatisering av målsäganden. Domstolen har som sagt inte tagit ställning till om en våldtäkt har skett eller ej, men dessa juristers retorik ger de misstänktas version totalt tolkningsföreträde i det offentliga rummet på målsägandens bekostnad. Om detta har jag skrivit en separat artikel i Expressen (publicerad i längre format på Magasinet Paragraf). I artikeln beskriver jag vad jag menar genom att säga att de vill att man skall ”låtsas” att hovrättsdomen har fastställt att ingen våldtäkt har skett. Även det har kritiserats och lett till mycket starka reaktioner. Den ilska min formulering uppenbarligen gav upphov till verkar dock till stor del bygga på att de som känner sig kränkta av min formulering inte har läst särskilt noga. En känd kvällstidningskrönikör skriver att jag har påstått att ett antal jurister ”ska ha hävdat att hovrätten har fastställt att ingenvåldtäkt skedde i det uppmärksammade fallet i Tensta”, och anklagar mig sedan för ”hittepå”. Men jag har aldrig påstått det jag anklagas för, det är en grov feltolkning. Det jag påstod var som sagt att dess jurister ville att man skulle låtsas som att så var fallet, vilket alltså rör deras syn på vad som är en acceptabel retorik efter en friande dom, och inte vad domen faktiskt fastställer. Skillnaden är enorm, och det känns kontigt att bli anklagad för ”hittepå” baserat på något jag aldrig har hävdat, utan ett citat som den anklagande närmast själv har hittat på åt mig. Tyvärr verkar fler av dem som blev arga över artikeln ha utgått ifrån krönikörens falska citat än det jag faktiskt skrev. Min formulering var tydligen dåligt vald, eftersom så många missförstod den. Jag kunde uppenbarligen ha uttryckt mig lämpligare, till exempel genom att säga att dessa jurister vill att man efter en friande dom skall ”betrakta” det som att ingen våldtäkt har skett. För mig är dock meningarna synonyma, och poängen handlar om hur och om man talar om en våldtäkt efter en friande dom. Det juristerna lätt glömmer är att även om de har total koll på vad den friande domen innebär (och jag har alltså aldrig påstått motsatsen) så får deras retorik om att betrakta det som att ingen våldtäkt har skett (och attackera dem som talar om en våldtäkt) effekten att den stora mängd vanliga människor som faktiskt tror att den friande domen innebär att det är bevisat att inget brott har begåtts får vatten på sina kvarnar.

Jag har full respekt för viljan att undvika att stämpla de misstänkta. Men i den viljan får vi inte glömma bort att en retorik som avser att uppnå det väldigt lätt kan stämpla och kränka målsäganden. Detta är en balansgång, men jag tror att det är lättare att hamna rätt om man inte bara är medveten om, utan även tydlig med, vad en friande dom egentligen säger. Då jag torrt har konstaterat det, det vill säga att en friande dom innebär att det inte anses bevisat att de misstänkta är skyldiga, men att det inte heller är bevisat att man är oskyldig, så blev jag hårt kritiserad av en känd advokat (trots att denne så klart vet att det i sak är korrekt). Den attityden tror jag befäster den felaktiga föreställningen att en friande dom faktiskt är ett bevis på de misstänktas oskuld, vilket i sin tur ökar skuldbeläggningen av offren.

Om man dessutom vill krångla till det kring användandet av ordet ”våldtäkt” så kan man nämna att gärningen med dagens lagstiftning (ändrad sedan halvårsskiftet) med stor sannolikhet enligt domskälen hade föranlett en dom för just våldtäkt även i hovrätten, samt att ”våldtäkt” inte bara är en juridisk term, utan även ett beskrivande ord. Kan man exempelvis tala om en ”våldtäkt” då en kvinna våldtas i sitt hem i ett land där detta ej är straffbelagt? Jag vill påstå att man kan det.

En annan sak som jag har kritiserats för var att jag nämnde att jag tyckte att det var olyckligt att en misstänkt, som var ångerfull och ville berätta, efter samtal med sin advokat helt ändrade attityd och sedan inte ville säga något alls. Detta är definitivt inte en engångsföreteelse, och det finns mycket att diskutera angående hur advokater verkar för sakens rätta belysning och tar tillvara sina klienters intressen, liksom det finns mycket att diskutera kring hur exempelvis vi poliser arbetar. Att kritiskt reflektera över hur en yrkeskår utför sitt jobb är dock inte detsamma som att ifrågasätta behovet av den yrkeskårens enormt viktiga arbete. Vi poliser kritiseras jämt och ständigt. Även om en del av kritiken är onyanserad, så är det i grunden hälsosamt och nödvändigt. Vi jobbar på medborgarnas uppdrag. Det gör dock även advokater i rollen som offentliga försvarare, om än indirekt, vilket torde innebära att även de borde tåla att kritiseras. Men reaktionen på min reflektion blev att jag anklagades för ”chockerande okunnighet” av ovan nämnda advokat. Det handlar dock inte det minsta om kunskap, utan om synsätt. Och detta alltså om hur en del advokater utför sitt jobb, inte om vikten av att vi har advokater som företräder de misstänktas intressen. Där är vi nämligen rörande överens. Den passusen i texten upprörde även den krönikör som senare totalt feltolkade mig vad gäller texten om oskuldspresumtionen. Han gjorde samma sak här. Jag uttryckte bekymran över att en advokat eventuellt hade förmått en av de unga killarna som verkade vilja berätta att istället tiga, samt tvekan över om det faktiskt var i hans klients intresse i ett längre tidsperspektiv och skrev att  "det faktiskt kan vara bra för en ungdom som har gjort något som är fel att erkänna misstaget, ta ansvar för det, be om ursäkt och gå vidare." Det skrev krönikören helt sonika om till att jag hade sagt "att advokater ska strunta i att ta sina klienters intressen tillvara utan i stället försöka förmå dem att erkänna.", trots att jag i samma stycke skrivit att "Det är självklart jätteviktigt att det finns advokater som tar tillvara de misstänktas intressen". Två gånger har alltså den här krönikören belagt mig med åsikter som jag absolut inte gett uttryck för, och sedan hårt kritiserat mig för de av honom själv fabulerade åsikterna. Han hade gärna fått kritisera mig baserat på det som jag faktiskt hade sagt istället.

Jag har även anklagats för att inte vara objektiv. Det är en anklagelse som är svår att bemöta, eftersom oavsett hur objektiv man försöker vara så bildar man ju sig någonstans en subjektiv uppfattning. Jag strävar dock alltid efter att vara så objektiv som möjligt, vilket är en strävan som jag delar med i princip alla poliser. Utgångspunkten i ett ärende är ju normalt målsägarens berättelse, men sedan skall alla fakta, både de som talar för och de som talar emot denna, vägas in. Det kallas för objektivitetsprincipen. Den innebär dock inte att man inte kan eller får ha en uppfattning om vad som faktiskt har hänt, bara att den uppfattningen skall grundas på en objektiv utvärdering av fakta i målet. Det är precis så jag påstår att jag har skaffat mig den bild av vad som skedde i den där lägenheten som jag nu har, och som jag gav uttryck för i mitt blogginlägg. I detta fallet innebär det att jag tror att målsägarens berättelse ligger mycket nära den objektiva sanningen, men det finns även fall där jag har dragit den motsatta slutsatsen.

Det har också, på grund av mitt öppna kommentarsfält, förekommit anklagelser om att jag främjar rasism (dock mig veterligt bara ifrån en person). Detta trots att blogginlägget inte på något sätt berör eller handlar om etnicitetsfrågor då de helt enkelt inte är relevanta för det jag skrev om. Jag var naturligtvis helt oförberedd på att det snabbt skulle komma in ca 350 kommentarer på mitt blogginlägg. Mängden var så övermäktig att jag prioriterade bort att ens läsa dem då jag hade mängder med meddelanden att hantera och svara på. Då jag fick påpekanden om att det förekom rasistiska kommentarer på bloggen så satte jag mig så fort jag hann och försökte skumma igenom flödet och ta bort de som kunde vara olagliga samt de som var mest kränkande. Jag skrev även flera egna kommentarer där jag både svarade och tydligt tog avstånd ifrån de rasistiska kommetarerna. Dock rensade jag inte bort allt med främlingsfientliga undertoner. Detta då de redan hade bemötts av mängder med andra personer och jag tror att det är mer konstruktivt att bemöta än att totalt censurera allt som ens närmar sig osympatiska eller rasistiska åsikter. Väl medveten om att jag i mitt skummande kan ha missat att ta bort kommentarer så påpekade jag upprepade gånger i kommentarsfältet att man gärna fick maila mig och meddela om att en specifik kommentar borde raderas. Alternativet hade varit att sluta med kommentarer helt (jag har inte tid att förhandsgranska). Jag tror, igen, att debatten mår bättre av öppenhet, även om det innebär att avarter smyger sig in. Då får man, som sagt, radera det värsta och bemöta resten.

Slutligen så har min rätt att alls uttala mig av just den anledningen att jag är polis ifrågasatts. Det finns de som hävdar att myndighetsanställda inte kan uttala sig i ärendet som rör deras yrke. Den inställningen verkar dock ha klent stöd i lag, eftersom det har konstaterats att även Göran Lambertz som privatperson hade rätt att uttala sig i Thomas Quick-fallet. Yttrandefriheten är alltså stark även för myndighetsanställda. Vad gäller lämpligheten så anser jag helt enkelt att det jag har att tillföra diskussionen väl överväger nackdelarna med att det finns människor som inte ser att jag trots att jag är polis till yrket yttrar mig som enskild individ och inte som en myndighet. Och som privatperson har jag alltså, så vitt jag kan se och förstå, samma yttrandefrihet som alla andra, så länge jag inte kränker den sekretess som är kopplat till min yrkesroll. Vad gäller förundersökningssekretessen så är den inte aktuellt i detta ärendet då förundersökningen är avslutad. Integritetssekretessen är mycket mer komplicerad, vilket jag behandlar ovan. Det är som sagt här den mest relevanta kritiken mot mig återfinns, och jag försöker lyssna och ta till mig. Det kan inte uteslutas att jag har gjort övertramp, och då får jag helt enkelt be om ursäkt och lära mig av det.

För mig så handlar den här diskussionen i grund och botten om offers ökade utsatthet. Då jag skrev blogginlägget så trodde jag inte att det skulle bli särskilt uppmärksammat (till skillnad ifrån då jag bloggade om dödsskjutningen i Husby). Jag utgick ifrån att debattartikeln på Aftonbladet som jag skrev i ämnet var den som skulle bli läst av en bredare publik. Sen blev blogginlägget viralt. Jag är medveten om att det faktum att man skriver saker som uppmärksammas innebär att man kommer att få kritik. Speciellt om man, som jag, bryter normer genom att ifrån en yrkesroll skriva om känsliga frågor. Gott så, jag förtjänar att kritiseras. Det kan leda till en konstruktiv debatt. Det blir dock mer komplicerat då kritiken består av rena påhopp, indirekta anklagelser för rasism, direkta anklagelser för ”chockerande okunnighet”, falska påståenden om att jag sagt saker jag aldrig sagt och medvetna utelämnandet av klargörande saker som jag faktiskt har sagt. Då är det svårare att hålla samtalet konstruktivt. Speciellt med tanke på att min möjlighet att svara begränsas av det faktum att jag har ett heltidsjobb att sköta, ideella engagemang på kvällstid, med mera. Därför har det dröjt flera veckor innan det här inlägget kommer, jag har fortfarande inte läst igenom kommentarerna, och jag har fortfarande en stor mängd mail som jag inte har hunnit svara på. Jag prioriterade dock att skriva den ovan nämnda texten om ”oskuldspresumtionen”, just för att den inte rör mig och mitt behov att försvara mig, utan också direkt handlar om offers ökade utsatthet. Jag skrev alltså inte texten för att ”ge igen” utan för att lyfta vad jag uppfattar som en viktig fråga, en uppfattning som jag har haft i många år. Att sen ett citat i den texten där jag refererar till tre kända jurister men beskriver en inställning som jag vågar påstå är generell för en stor del av juristkåren i frågan, har gett upphov till en massa ilska, falska anklagelser (och grova vantolkningar) är enbart olyckligt. Jag kan konstatera att den meningen var dåligt formulerad av mig, eftersom så många totalt missförstod vad det faktiskt står, det vill säga att den handlar om en retorik, ett synsätt, som jag är kritisk till och inte om vad domstolen faktiskt säger. Det ledde tyvärr till ännu mer personrelaterade diskussioner utan särskilt mycket värde. För att förebygga mer ”pajkastning” har jag i det här inlägget helt undvikit att nämna några namn. Jag vet inte om det egentligen gör någon större skillnad eftersom jag ändå länkar till de påståenden som jag bemöter, men för mig är det ett sätt att markera att jag vill svara på oschyssta anklagelser utan att bli indragen i fler meningslösa konflikter.

Det finns alltjämt ett antal aspekter här som behöver diskuteras. Exempelvis sexualbrottslagstiftningen, bevisvärdering/rättspraxis, oskuldspresumtionen, integritetsfrågor, polisens roll, advokatens roll, yttrandefrihet, med mera. Jag hoppas att framtida samtal lyckas hålla sig till sakfrågorna, dels för att det blir en mycket mer konstruktiv debatt om svåra och viktiga frågor, och dels för att det blir bra mycket trevligare att delta i debatten då.

Tillägg:
Vad gäller myndighetsanställdas yttrandefrihet kontra "oskuldspresumtionen" så har det prövats juridiskt i fallet med Göran Lambertz och Quick-ärendet. Yttrandefriheten vann. 

Read more...

Media om mitt blogginlägg om dödsskjutningen i Husby

söndagen den 8:e september 2013

För ett par veckor sedan så publicerade jag ett blogginlägg om dödsskjutningen av en man i Husby under en polisinsats. Inlägget ledde till ett enormt intresse ifrån media, och resulterade i ett antal nyhetsartiklar samt TV och radioinslag (se nedan).

Förutom det intiala intresset ifrån olika nyhetsredaktioner så skrev även Dagens Nyheter en ledare där man tog upp texten och argumenterar för att även poliser borde förhöras initialt efter en så allvarlig händelse

Även Sakine Madon på Norran tog upp texten i en ledare om civilkurage.


Enligt en artikel i Expressen där frågor har ställts till Stockholmspolisens presstalesman om min text så nämns att polisen gör en egen utredning om dödsskjutningen

Jag tackade själv nej veckan efter publiceringen nej till ett antal förfrågningar om filmade intervjuer eller deltaganden i olika TV eller radioprogram, då jag tror att det skulle ha riskerat att flytta fokus ifrån mitt budskap till min person. Senare skrev jag dock två blogginlägg där jag förklarade min syn på publiceringen och besvarade ett antal kritiska frågor som jag har fått. Båda finns i den här bloggen, och ett av dem finns nu även som krönika på Magasinet Paragraf.

PS. Urval av nyhetsartiklar dagen efter att blogginlägget publicerades:

Read more...

Om protesten mot Gaypolisernas deltagande i Pride

måndagen den 2:e september 2013

Jag hade det stora nöjet att gå med i Gaypolisernas del av Prideparaden i Stockholm för ett par veckor sedan, något som jag hjärtligt rekommenderar till alla poliser och civilanställda, oavsett sexuell läggning. Faktum är att jag blev förvånad över att det inte var fler heterosexuella som gick med.

Det enda som störde glädjen och kärleken man möttes av under tåget var en aktion mot Gaypolisernas sektion, som dock avbröts av kollegor i tjänst efter ett par minuter. Det föranledde mig att skriva en debattartikel, som sedan publicerades på Aftonbladet Debatt.

En person ur aktionsgruppen, Ani Reza, svarade sedan på min artikel. Svaret ter sig för mig aningen förvirrat. Bland annat underkänns jag ifrån att ha en åsikt baserat på ett antal kriterier (hudfärg, kön, sexuell läggning, utbildningsnivå, och inkomst). Det påstås att min inkomst är större än 72,9% av alla personer i Solna. Jag har ingen aning om sanningshalten i det påståendet, men jag har (efter att precis ha gått upp i lön) 24 500 kr/månad, och Solna är en av Sveriges rikaste kommuner....

Tack och lov har Hanna Einarsson ifrån Gaypoliserna skrivit ett klokt svar på Ani Rezas text.

Kontentan av debatten är tydlig för mig. Gaypoliserna gör verklig skillnad, både genom att påverka poliskåren i positiv riktning och genom sin dagliga arbetsinsats hos polisen, Deras deltagande i Pride är en viktig markering för lika rättigheter och har ett stort positivt symbolvärde. Aktivisternas protest, däremot, verkar mer handla om att försöka skapa mer motsättningar och problem, och kanske även om en vilja att få vädra sitt polishat.

Read more...

Varför det var viktigt att skriva om dödsskjutningen i Husby

lördagen den 31:e augusti 2013

För två veckor sedan så publicerade jag på min polisblogg en text om dödsskjutningen i Husby i maj. Många har reagerat positivt på publiceringen, men jag har också av kollegor fått en hel del kritik angående det jag skrev och ärliga frågor om varför jag valde att gå ut så öppet med mina funderingar. Vad gäller den mer konkreta kritiken, så bemöter jag den i det här inlägget. Nedan skall jag försöka förklara varför jag tror att det är viktigt att öppet kunna rannsaka händelser där polisens agerande kan ifrågasättas.
Jag skrev i ingressen till inlägget att jag väljer att publicera texten "då jag känner att den lyfter frågor som jag hoppas vi kan lära oss något av, och då jag tror att polisen mår bra och utvecklas av öppenhet". Jag är övertygad om att vi lär oss av att öppet diskutera vår verksamhet, både det som fungerar bra och det som fungerar dåligt. Det innebär självklart inte att jag tror att sociala medier eller nyhetsinslag på något sätt kan ersätta de interna processer som finns för att kontinuerligt utveckla polisen. Däremot kan en öppen diskussion fungera som ett komplement, då den kan sätta fokus på saker som inte fungerar tillräckligt bra och genskära den inneboende tröghet som det innebär att diskutera saker i en strikt hierarkisk organisation där takhöjden ibland brister. Ett välkänt exempel är ”pinnjakten” där de negativa effekterna har synts tydligt på golvet, men då dessa skall kommuniceras upp genom leden till dem som är beslutsmässiga så blir det lätt en variant av ”viskleken” där det som väl når fram har tappat både i innehåll och budskap.

Dessutom gör en öppen diskussion att de som har investerat prestige i en fråga, de som har i uppdrag att driva igenom dåligt utformade direktiv eller de som känner sig (på individ eller gruppnivå) ifrågasatta av att problem diskuteras får det svårare att lägga locket på och kväsa en konstruktiv lärandeprocess. Jag tror att min text bidrar till att öka förutsättningarna för att polisen som organisation lär sig något av tragedin i Husby.

Jag är också helt övertygad om att mer öppenhet, tillsammans med en ökad självkritik, starkt skulle bidra till att höja polisens förtroende hos allmänheten. Jag har efter att jag publicerade mitt blogginlägg ifrån bekymrade kollegor fått höra att jag riskerar att sänka polisens förtroende eftersom jag pekar på vad jag uppfattar som brister. Det skulle i sin tur kunna leda till att folk inte pratar med oss, ger tips, vittnar, och så vidare. I princip alla som inte är poliser som har hört av sig till mig har dock sagt precis tvärtom, att de i och med min text har fått ökat förtroende för polisen. Många har skrivit och tackat mig för att jag just har givit dem förtroendet för polisen åter. Det är stora ord som jag naturligtvis tar med en nypa salt, men reaktionen tyder på något jag redan har fått höra många gånger. De som har lågt förtroende för polisen (och nu menar jag vanliga människor, inte exempelvis yrkeskriminella eller andra som hatar polisen oavsett vad vi gör) baserar inte det främst på att poliser begår misstag eller beter sig illa ibland. Alla människor begår misstag. Det är det faktum att poliser ofta upplevs sluta leden och försvara ifrågasatta ageranden samt att polisen uppfattas vara dålig på att erkänna misstag och felaktigheter som oftast lyfts fram som det som mest skadar vårt förtroende, även bland dem som annars är positivt inställda.

Som polis så vet man att området emellan straffbara fel och ett schysst agerande är ganska stort för misstänkta brottslingar, men det gäller även för poliser, och för polisen som organisation. Om man ser att ett agerande ifrån polisen går riktigt illa, och den enda responsen man får är ”det har startats en internutredning”, och den utredningen sedan, korrekt, leder till att ingen döms, så innebär det att den signal polisen skickar var att man anser att allt gick rätt till. Den bristen på självkritik kan upplevas som en dubbel kränkning. Om man istället skulle konstatera att inga brottsliga fel begicks, men att insatsen eller ingripandet var misslyckat och att man kommer att lära av detta, så tror jag att det skulle innebära ett ökat förtroende. Om man dessutom skulle be dem som drabbats av misstagen om ursäkt så tror jag anseendet skulle bli ännu högre.

Det handlar inte heller bara om att eftersträva ett högt förtroende, det handlar på ett djupare plan om att de människor som drabbas då något går fel vid ett polisingripande måste få sina rättigheter och intressen tillvaratagna. Som polis är förståelsen för hur viktigt det är för människor som blir kränkta att få upprättelse helt grundläggande. En stor del av utredningsverksamheten handlar just om att ge människor som har utsatts för övergrepp upprättelse. Upprättelsen kan dock vara precis lika viktig när kränkningen inte innebär en juridiskt straffbar handling. För dem som har utsatts för kränkningar av polisen så skulle nog en ursäkt och ett konstaterande att man har brustit, samt att man kommer att lära sig av detta, bära långt. Och, för att återvända till fallet med dödsskjutningen i Husby, så är det svårt att föreställa sig en större kränkning en den som kvinnan i Husby utsattes för vid inbrytningen i hennes hem som slutade med att hennes man sköts till döds (även om allt skedde lagligt och utan onda intentioner). Jag anser att hon har rätt till den upprättelsen, även om jag förstår att det skulle kunna upplevas som att man brister i stöd till de kollegor som var inblandade i insatsen.

Någonstans här ligger problemets kärna, i att inte bara se till den egna gruppen, utan vidga perspektivet. Det är lätt att förstå tendensen att alltid försvara hur andra poliser agerar då de kritiseras. De som uttalar kritiken utmålas ibland som att de inte förstår något eller vet vad de pratar om. Granskningar skrivs om till ”häxjakter”. Ledning och kollegor förväntas att genom uttalanden och handling visa att man till 100% ställer upp bakom den utsatta eller misstänkliggjorda polisen. Detta då det självklart gör livet lättare för en kollega som genomgår en tuff period. På samma sätt avfärdas krav på att poliser, liksom alla andra, borde förhöras innan de riskerar att genom exempelvis ett debriefingsamtal ha fått sina minnesbilder ensade med att kollegans behov i det läget måste övertrumfa (det normala) utredningsförfarande. Men det man då glömmer bort är att det hela tiden finns en annan part, en part vars utsatthet och lidande kan förvärras av att man helhjärtat utåt hävdar att den kränkning som hon eller han har blivit utsatt för var ett legitimt och oklanderligt handlande.

Det är positivt att känna lojalitet med kollegor. Man delar ett utsatt yrke. Det är enormt viktigt att man ställer upp för, stöttar och hjälper varandra. Den positiva “kårandan” gör jobbet effektivare och roligare och hjälper kollegor att orka även när det är tufft. Men det får inte ske på andras bekostnad, för då blir ”kårandan” negativ. Alla har en tendens att försvara personer ur den egna “gruppen”, oavsett vilken grupp det handlar om. Men om det går så långt att man tvärsäkert alltid utgår ifrån att någon har agerat korrekt bara för att denne tillhör ens egen grupp , då hamnar man i ett ”vi-och-dom” tänkande gentemot omgivningen. Alla gör fel ibland, även poliser. Poliser arbetar dessutom på medborgarnas uppdrag och har genom yrkesrollen stundtals väldigt stor makt att inkräkta på andra människors liv, varför ansvaret att se allas perspektiv och inte fastna i det egna är mycket större. Objektiviteten som alltid skall iakttas kan och får inte sopas under mattan när kollegor är involverade utan är då snarare extra viktig.


Jag står fast vid att jag tror att Sverige har en av världens bästa poliskårer, inte minst vad gäller bemötandefrågor. Men jag är också övertygad om att vi kan bli mycket bättre om vi blir öppnare, och framför allt mer öppet självkritiska och ödmjuka. Och det gäller speciellt gentemot dem som drabbas eller kränks då polisen genomför insatser eller ingripanden där något på ett eller annat sätt går fel.

Read more...